Monumentalt omodernt
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och så Lars Thomsson, Allvetaren, som kommer att hyllas i gotländsk historia för att han förvandlade den efterblivna ön till ett nytt Manhattan. Han stred mot ett folk, som skyr utveckling, som reagerar som automater mot all förändring. Men HAN visste bättre.
När "gammalt och nytt ska mötas i en skön förening" enligt Visbys nya bygglag, då får den gamla låga medeltidsstaden, dess mur och omgivande klintlandskap huka sig i skam, förändringsobenägen precis som folket, och på alla sidor om Visby sticker arenahall, sterila tolvvåningshus och svarta höghustorn upp och signalerar långt ut till havs: Se Gotland! Se Thomssons spännande landmärken! Framtiden har kommit till ön!
Thomsson driver sånt här i mål, säger han, som en sport.
Inspirerad av trenden i alla kommuner att brösta sig med den största arenahallen, oavsett det ekonomiska vansinnet, ser han Visbys arenahall som stående över allt detta, som en ny kulturarena i världsklass.
Det som "sticker ut", som alltså är motsatsen till bygglagens mål om skön förening, det är monument över Thomsson som öns ordförande i byggnadsnämnden.
Han vet. Han vet att allt motstånd kan liknas vid ett mode som svänger. Om tjugofem år kommer vi, det tröga och modestyrda folket, att förstå och beundra hans häftiga visioner, som han drev i mål. För då står monumenten på plats för eviga tider. Thomsson viker sig aldrig.
Men naturligtvis är Thomsson endast förgrundsfiguren. Bakom honom står förstås täta led av kommunens män och kvinnor och hänger med.
Ändå finns det exempel på nybyggen, där nytt förenar sig med gammalt, till exempel husen längs Kung Magnus väg. Inte spektakulärt, utan på lagom avstånd och i lagom höjd i förhållande till ringmuren.
I bjärt kontrast mot Thomsson står unge arkitekten Daniel Heilborn. Men han står i skuggan, i såväl GA som i verkligheten, med sin lågmälda klokhet, med ett modernare tänkande än Thomsson.
Heilborn kan dra slutsatser av miljonprogrammen, precis som man gör i övriga västvärlden. Det nya och verkligt moderna är småskalighet. Heilborn kan tänka större och djupare än vad som för tillfället är "häftigt".
Han förstår det här med närhet mellan hus och människor, för trivsel och handel och liv. Ja, att det finns något sådant som en stads själ. Att man ska bygga för människor i mänsklig skala, inte skapa monument över sig själv och sin tid.