Migrationsverket och apatiska barn
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Migrationsverkets generaldirektör Janna Valik säger att verket har skyldighet att polisanmäla sådana övergrepp.
- Barnets bästa gäller enligt barnkonventionen och ska sättas i förgrunden, säger hon.
Uttalandet är rätt. Men det luktar. Om uttalandet har gjort av någon annan än migrationsverkets generaldirektör skulle man rent av kunna tro det. Verket kan ju inte beskyllas för att följa nämnda konvention i särdeles hög utsträckning. Verket utvisade t.ex. nyligen Didier Monkato, boende Gotland till Kongo/Kinshasa. Didier är gift med Emma Ringdahl Monkato sedan juli 2004 och tillsamman har paret en dotter, Ellie Amanda.
Genom att splittra familjen bröt man mot barnkonventionen där barnens rätt till båda sina föräldrar tydligt är framhävd.
Det är också konstigt att sociala myndigheter inte gjort någon anmäla i sådana uppenbart grava fall.
Folkhälso- och socialtjänstminister Morgan Johansson kommenterar polisanmälan och menar att det nyanserar och tvättar regeringen politiskt i dess förhållande till de apatiska barnen. Snabba slutsatser av ministern, trots att inga undersökningar överhuvudtaget påbörjats. I andra sammanhang vill politiker inte gärna: "föregripa utredningen".
Utkastningsminister Barbro Holmberg har tidigare hävdat att barnen fejkat sitt apatiska tillstånd. Barnläkare som, till skillnad från utkastningsministern, är kompetenta på området menar att det inte går att simulera ett sådant sjukdomstillstånd. Att inte tro på de apatiska barnen och deras föräldrars berättelser, att misstänkliggöra traumats uppkommit, är djupt kränkande. För att förstå detta kan vi försöka sätta oss in i hur en överlevande från Auschwitz kände när skinnskallar och historierevisionister nekade till judeutrotningen: "det har aldrig hänt".
Affären luktar.