Jag tar mig för pannan när jag läser domprosten Mats Hermanssons exempellösa angrepp på föreläsaren Markus Hagberg. Samtidigt gläds jag över att mina synpunkter på ledningen i Visby stift än en gång har besannats. Att dessa prelater mer hör hemma i Grönköping än i den ärorika hansestaden är alldeles uppenbart.
Räcker det inte med den skandalösa behandlingen av komministern på Fårö? Måste en komminister från ett annat stift också utsättas för osanna och löjliga anklagelser, till råga på allt i veckan före fridens helg.
För ett år sedan hölls ett totalt farsartat biskopsval. Då yttrades att valet ägde rum på den helige Natanaels dag. Det är bara det att det aldrig har funnits ett helgon med det namnet. Nu kommer tydligen något av en repris, nästan på årsdagen. Men nu är det inte bara helgonkalendern som angrips utan en syn på nattvarden som är djupt förankrad i kyrkans såväl historia som nutid. Lennart Koskinen efterlämnade tydligen ett arv, där man i Visby stift har stora svårigheter att hantera sanningen.
Kanske en sanningskommission vore något? Varför inte fråga biskop Desmond Tutu? Hermansson som ofta talar sig varm för dialog kan inte tåla en annan åsikt än sin egen. Det är sorgligt. Men jag lägger ingen skuld på honom. Han vet inte vad han talar om. Det är nämligen inte bara typiskt för honom utan också för den kyrka som tragiskt nog har tagit upp det svenska enväldets nedlagda mantel - att inte kunna härbärgera mer än en politiskt korrekt uppfattning åt gången.
Jag trodde i min enfald att nattvarden skulle vara förskonad från att dras in i snarast privata prästerliga kontroverser. Men när man avlägsnar sig från apostolisk tradition kan tydligen allt hända.
Man skulle önska att denna dårskap på högsta nivå kunde betänka att mänsklig dårskap inte alltid är identiskt med den gudomliga dårskap som aposteln Paulus talar om i ett av sina brev.