”Vattnet är ett farligt gift, vilket omger Visby Stift”, Falstaff Fakir.
Nu är det inte exakt så vattenbristen på jorden beskrivs i dokumentären ”Efter floden” som sänds i SVT1, med start 28 augusti.
Bakom denna finns öns klimatsamvete Tina-Marie Qwiberg, besjälad av vurm och omtanke om vår jord, dess vatten, växter och djur, ned till minsta småkryp.
Ordet hydrofobi betyder rädd för vatten ungefär. I programmet framgår att våra jordar börjar bli allt mer hydrofoba, det vill säga släpper inte igenom vatten till våra grundvatten. Och hur mycket rinner inte av vår kära ö rakt ut i havet?
Vår alltmer efterlängtade nederbörd tas alltså inte till fullo till vara.
Sen har vi vårt fortsatta slösande av resursen sötvatten, som bara utgör 3 procent av jordens vatten.
Men egentligen kommer vi bara åt cirka en procent, övrigt är glaciärbundet.
Men vad kan vi enskilda människor i det lilla bidra med? Ej att förakta liten upprepad insats: ”Många bäckar små…”.
Här mina högst personliga reflektioner:
1. Duscha kort och sparsamt. Det första kalla vattnet kan spolas ned i 10-liters plasthink och användas till blomvattning, disksköljning med mera.
2. För er i eget hus. Låt takens hängrännor fånga upp vårt nödvändiga regnvatten.
Uppsamlas med fördel i 300-liters plasttunnor med avtappskran. Det har trots det lilla regn Sudret fått två år i rad klarat bevattning av våra växter, utan att utnyttja kranvatten=grundvatten.
3. Snålspolning på toaletten. Kort tryck räcker oftast! Kissa gärna i den egna komposten.
Släng inte till exempel snytpapper i toan titt som tätt, onödigt att spola ned separat från den så kallade behovsspolningen.
Tänk annars vilket slöseri vid en veckas förkylning. Går utmärkt att även slänga i hushållssoporna för bränning. Vi spolar med rent dricksvatten!
När nya bostäder byggs måste vi förbereda för separata system för toaspolning annat än med drickbart vatten!
4. Jordbrukare med möjligheter praktiskt/ekonomiskt (helst med statligt bidrag): ta vara på vårt regnvatten genom större reservoarer.
Finns kanske äldre gjuten gödselstad som ej används längre.
Eller tidigare markanläggning för ensilage? Om möjligt gräva ut för konstgjord sjö/vattensamling.
Slutligen: Vi ska känna viss hydrofobi, men inte bli hydrofoba som vissa av våra jordar nu börjat bli. Och låt nu kunskap, idéer och framtidsfrisk fantasi spridas som ringarna på
vattnet!