Först kändes det ensamt då min hustru och jag insjuknade i post traumatisk stress, det är inte så många som pratar om det samtidigt som informationen om ptsd ännu är bristfällig. Sjukdomstillståndet råder under osynlig sjukdom, och när man inte blöder så är man inte sjuk. När vi sen inte fick någon hjälp så utvecklade vi också utbrändhet och utmattningssyndrom, och än mer ensamt blev det då. Efter nåt år så fick vi kontakt med fler drabbade, både av ptsd och utmattning. Det kändes då mindre ensamt, men det hjälper bara en stund.
Vi bad sedan vården/psykiatrin och socialtjänstens samt socialnämnden om hjälp, vilket resulterade i precis ingenting, det kostade oss bara mer och mer. Efter nåt år till så kopplade vi in patientnämnden, vilket inte resulterade i någonting heller, så det där med laglig garanti betyder ingenting, det där med rättigheter ännu mindre.
Vår sjukdom har kostat regionens innevånare åtskilliga tusenlappar, långt över en miljon, men vi har ännu inte fått någon hjälp. Istället så skickar man bara en ambulans då vi kollapsar.
Vi har i många många år berättat i detalj vad vi behöver, men aldrig någonsin så drar man i den tråden som leder till resultat, istället så säger alla, - vi skall se vad vi kan göra, eller också så gör man ingenting, ens svarar på tilltal.
Vi lever två vuxna på mindre än 7 000 kronor i månaden sedan tre år tillbaka, och ingen bättring framåt ser det ut att bli när ingen vill göra nåt konkret åt vår situation. Vi har blivit drivvirke mellan två stolar som tjänstemän med ansvar endast tittar på.
Nu i dagsläget så känns det som man ställer till med besvär när man ber om de mest fundamentala rättigheter, så vi får be om ursäkt för att vi en gång bad om hjälp, och ska nu med en gång sluta upp med det.
Ursäkta att vi störde, det var inte meningen och det ska inte hända igen. Vi får istället acceptera förfallet och lägga ner det där med att bli frisk. Det är omöjligt att orka med att be och be och be och be om en och samma sak år efter år.