Gunnar Sedvallson, Uppsala, hade ett inlägg den 1 mars i GA. Han tog avstånd från Barnläkarföreningens uttalande att omskärelse av pojkar borde förbjudas, i varje fall i religiöst avseende. Han hade i övrigt fokus på praktiska och medicinska fördelar med omskärelse.
Sedvallson var uppenbarligen inte religiös själv men han respekterade judars och muslimers rätt att omskära sina barn. Nu dyker sju medlemmar i den ateistiska föreningen Humanisterna upp och angriper Monika Mays utmärkta insändare i ämnet. Speciellt har de ondgjort sig över Monika Mays påstående att omskärelsekritiken är "en mycket sofistikerad form av rasism". Det var ett "slaskargument" enligt de sju, men om man synar Mays påstående så ligger däri mycket av sanning. May betonar identiteten som en viktig sammanhållande faktor i det flertusenåriga judiska folkets historia. Det finns ju faktiskt en viss likhet med det kristna dopet, som vill ge Guds välsignelse till det nyfödda barnet och samtidigt inlemma det i den egna församlingen. Samhörigheten är dock större bland judarna, eftersom omskärelsen förutom ett kontrakt med Gud innebär en länk med alla judar och med historien. Judarna vill inte ha ett "avbrott" på kanske 20 år i den starka gemenskapskänslan som ligger i omskärelsen. Dessutom blir ingreppet allvarligare hos en vuxen man.
Jag tycker Humanisterna ska ägna sina krafter åt bättre saker, varför inte bli medlemmar i Humanistiska förbundet, där humaniora och humanism hålls i helgd?