Låt alla resenärer betala samma pris på färjorna
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Inte oväntat är Gotlands kommunikationer med fastlandet den i särklass största frågan under perioden. Den studerade perioden startar samtidigt som när färjetaxorna började stöttas med skattepengar och följdriktigt läser man hur frågan om vägpriser över vattnet nu har ältats i 35 år utan att vi egentligen har kommit särskilt mycket framåt. Vidare har gotlänningarnas vrede nästan alltid riktats mot den statliga myndighet som verkställer besluten i stället för de politiker som bestämmer. På 80-talet var Transportrådets generaldirektör Norrbom spottkoppen. Idag är det Rikstrafikens Staffan Widlert.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att de riksdagspartier som varit i opposition har varit välvilliga mot Gotland och i valrörelserna lovat saker som det sen blivit väldigt lite av. Samt att de gotländska politiker vars sida varit i opposition på riksplanet har varit på hugget medan den andra sidan har varit försiktig. Så har det varit oavsett om borgarna eller sossarna haft makten. Den sista valrörelsen är inget undantag. Gotlandssossarna var försiktiga/realistiska innan valet medan borgarna var vidlyftiga. Jag antar att de aktiva i kamporganisationen vägpris.nu vid det här laget har märkt att det från alliansens sida är annat ljud i skällan nu efter valet. Samt att detta även kan gälla närstående organisationer som LRF och Svenskt Näringsliv.
Den bakomliggande orsaken är naturligtvis att Gotland bara är två röster av 350 i riksdagen och att vi är 58 000 innevånare i ett land av nästan 10 miljoner. Det är lätt att lova runt i opposition men i majoritet gäller den krassa ekonomiska verkligheten då alla landsändar slåss för sina frågor.
Snart skall den nya kommunledningen åka över till den nye infrastrukturministern för den första uppvaktningen. Skall det fortsätta precis som det varit de senaste 35 åren eller går det att göra något nytt?
Vägpris.nu har på ett bra sätt drivit taxefrågan ända fram till för några månader sedan då man plötsligen upptäckte att den trafikstandard vi idag har inte till punkt och pricka är självklar i framtiden. Nu verkar kampanjen mera glidit över till en kamp för behållen standard. Om man frågar vilket som är viktigast: Radikalt sänkta priser eller att standarden exakt bibehålls får man aldrig något svar eller svaret att "båda är lika viktiga".
Min åsikt är att vi måste börja förhandla på ett resultatinriktat sätt med staten. Om vi inte gör det utan bara tjatar på kommer vi att bli precis lika överkörda nu som under de gångna 35 åren. Det är bara att läsa Carl-Erik Nilssons historia för att förstå detta.
Ett första prioriterat förhandlingsmål kan vara att få ner fastlänningarnas priser till ungefär nuvarande gotlandspriser samt komma bort från principen att mantalsskrivningsort avgör priset (t ex som i Bornholmstrafiken). Jag tror att detta skulle innebära ett enormt uppsving för Gotland som i slutändan skulle märkas i befolkningsstatistiken.
Jag skulle vara beredd att på ett vettigt sätt t ex förhandla om överfartstiderna på oskarshamnslinjen i utbyte mot detta. Man skulle t ex kunna acceptera en sänkt standard under måndag - torsdag på oskarshamnslinjen under perioden 15 oktober till 30 mars (Allhelgona- och julhelger undantagna). Under denna period 2004 - som jag har tillgång till exakt trafikstatistik - gjordes 161 turer på oskarshamnslinjen (rena godsturer undantagna). Gissa hur många människor som utnyttjade dessa? Det genomsnittliga passagerarantalet på en sådan tur var 126 personer och aldrig överstigande 350 personer! Och dessa turer kommer ändå att fortsätta vara på ganska hopplösa tider för passagerare eftersom godset här bestämmer.
Vad skulle det innebära om priset för en fastlandsfamiljs tripp till Gotland var runt 1000 kronor i stället för 2000 - 3000 kr som det är idag? Jag skulle gissa på minst en kvarts miljon ytterligare resor till oss. Tänk vad det skulle innebära för Gotland. Jag tycker detta väger mycket, mycket tungt jämfört med de 23 168 resenärer i exemplet ovan som skulle få en timmes längre restid till Oskarshamn i den absoluta lågsäsongen.
Naturligtvis krävs det mera än ovanstående exempel men det visar på den typ av nytänkande som måste till för att det långa lidandets historia inte bara fortsätter och fortsätter. Och detta är förenligt med de spelregler som är uppsatta i den nu omstartade upphandlingen. Jag är också övertygad om att vi skulle få stöd från Rikstrafiken om vi började bli mera konstruktiva.