Visst är det så att kultur också kan plocka fram, eller locka fram, ett samhälles känsloliv. Att kulturen inte bara väcker den enskilda människans känsloliv eller andliga liv – vad man nu vill kalla det. Må-bra-liv, kanske. Äkthet, solidaritet, bry-sig-om.
Samhället måste få må bra – som samhällskropp. Samhället – så centralt för människan genom årtusenden.
Jag tänker att det är vars och ens ansvar att bidra till det man är en del av. För är det en självklarhet med krig, exploatering av människor och natur, onaturlig konsumtion, urbanisering, fattigdom eller att må dåligt?
Allt detta vi ser runt om på klotet liksom i vår egen lilla skärva av klotet. Sådana tillstånd är knappast självklara.
Lider samhället måhända också av psykisk ohälsa som i vår tid allt mer breder ut sig bland unga människor.
Alltså: hur står det till med samhället? Mår samhället bra? Var finns roten till allt ont och bekymmersamt?
Det är inte lätt att må bra i en värld som inte mår bra.
Det märkliga är att ju friare vi tror oss vara, desto mer kollektivt beter vi oss. Våra val följer alltför lätt större rörelser av köp, livsstilar, åsiktsbildningar, förflyttningar. Nervösa flöden för stimulans. Därför behövs fredade platser i ett samhälle – museer, kyrkor, teatrar, bibliotek. Och allra viktigast – goda skolor med alla nödvändiga resurser för barnens och samhällets goda utveckling.
Biblioteken med sina magasin som välfyllda, vibrerande skattkamrar. Med varje bok, med varje kulturupplevelse, öppnar sig ett litet universum som ger livskraft.
Kulturen är ett navigationsinstrument och en garanti för mental hälsa för människa och samhälle. Konsten gör människan nyfiken och den uttrycker ibland det vi inte riktigt begriper. Därmed blir världen större.
Likaså musiken som ett grundläggande mänskligt behov. Musik är inte ett tidsfördriv, utan en oavvislig del av det mänskliga.
Och så förstås omtanken om naturen som ändå är samhällets bas – träden, fåglarna, blommorna, bina och de små insekterna som knappast syns. Hur ger vi röst till dem? Och hur får människan syn på allt detta? Jo, med Barbro Hörbergs finstämda: ”Med ögon känsliga för grönt”.
För allt hör ihop – natur och kultur. Så var det tänkt från början. Men hur blev det? Vem bär ansvar för att det blev som det blev. Vad gör vi åt det?
Det är vi själva som har makten att få slut på det vi upplever som fel och tveksamt i samhället.
Skippa skitsnackandet och låt samtalen handla om viktiga saker. Som att tillvaron är större än vi riktigt förstår. Att vi alla är del av den och har ansvar för den. Att kulturen är nödvändig för samhällskroppen och dess känsloliv.
De höjda kraven nu på 1 procent till kulturen är bra, men än mer krävs för att samhället ska må bra.