Är det meningen att man ska bli idiotförklarad och känna sig värdelös och kränkt när man varit hos läkaren? Jag trodde ett värdigt bemötande, bekräftelse av patienten och ett empatiskt förhållningssätt ingick i läkarutbildningen? För om det gör det, har vederbörande uppenbarligen missat den kursen. Jag ådrog mig en axelskada 2008 som är diagnostiserad som posttraumatisk främre axelinstabilitet.
På grund av detta genomgick jag en komplicerad operation 2009. I mitt sjukintyg står det "att jag ej kan återgå till tungt arbete med lyft eller annat axelbelastande arbete". Jag kan inte gå tillbaka till mitt jobb som undersköterska inom äldreomsorgen, vilket är mycket jobbigt mentalt då jag trivs med mitt arbete. Jag har sedan operationen kontinuerlig smärta i axeln och sömnsvårigheter på grund av smärtan. Jag är också mycket begränsad i vad jag kan utföra.
Sommaren 2011 kulminerade smärtorna och problematiken med axeln, jag kunde inte längre lyfta armen utan att den gick ur led. På grund av detta sökte jag läkarvård och fick träffa en läkare som menade att "jag inte bara kunde lägga mig ner på rygg och begära att de skulle göra mig frisk". Besöket resulterade i en remiss till röntgen med ett återbesök med svar på röntgen. Således återbesök till samma läkare, som åter bemötte mig på ett mycket dåligt och ovärdigt sätt. Jag kände mig direkt kränkt.
Jag berättade om min upplevelse, att jag var oroad och ledsen över att jag inte kunde utföra och leva ett "normalt" liv som jag gjort innan skadan. Läkaren menade då att " det inte var hans problem, du är en vuxen kvinna och får lösa dina egna problem". Jag förklarade vidare att jag upplevde det mycket påfrestande att leva med ständig smärta och att inte kunna utföra vardagliga saker som man normalt kan utföra. Han menade då att "det fanns värre saker och att jag skulle vara glad och tacksam för att jag inte hade en hjärntumör, för det kunde jag ju lika gärna ha haft".
Jag ger läkaren ett konkret exempel på hur min axel reagerar, när jag skall hjälpa min son på med strumpor och står framåtlutad, ramlar min axel framåt och jag får trycka tillbaka den med kraftig smärta som följd. Läkaren svarar då: "ja din son kan jag ju inte ta ifrån dig".
Vidare i samtalet menade han att "det enda jag kunde bli bra på var att stå och vifta med armarna och leka väderkvarn". Besöket avslutades med att han frågade om "jag var en sådan där arbetslös".
I min värld är det meningen att vård är synonymt med bekräftelse, stöd, empati och värdighet. Jag har stöd av familj och vänner, men det finns också de människor som inte har det. Hur mår man då efter ett sådant bemötande?