I skenet av den gångna helgens tragiska villabränder framstår omorganisationen av räddningstjänsten ännu mera häpnadsväckande än tidigare.
Åtminstone delar av den, att med berått mod ge sig på att dra ner på något så sällsynt som deltidsbrandmän på Gotland förefaller näst intill obegripligt när det så tydligt visats att varenda en behövs.
Vi minskar drastiskt uthålligheten vid större händelser och även möjligheten att hantera flera samtidiga händelser begränsas.
Efter att i flera veckor läst om hur mycket bättre det ska bli bland annat från tekniska nämnden och personer i ledningen som kan säga ifrån hör jag på radion i tisdags räddningschefen säga att det inte är frågan om en förbättring utan om en anpassning till verkligheten, vem ska man tro på?
Och om vi ska applicera detta på övriga samhället till exempel när folk kör för fort, höj hastighetsbegränsningen, när sjukvård och äldreomsorg inte hinner med, dra ner på personalen och kalla dom frivilliga, kom in om ni kan, när vägar är dåliga, minska underhållet.
Verklighetsanpassning eller bara konstigt?
Det får var och en bedöma själv.