Jag älskar "andra helgen i juli"
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Där i Stånga, där den viktigaste tävlingen på hela året utspelar sig, när man ska möta sina motståndare, som mestadels är kompisar i vanliga fall men blir till bittra fiender när det väl gäller. Man ser fram emot Stångaspelen hela året om det är så att man håller på med denna sport. Spelen håller på i hela fyra dagar, där de som spelar i de lägre klasserna får klara av sitt på torsdagen och fredagen.
Det är på lördagen och söndagen som det avgörs. Då är det tvåan, etta och mästarklasserna som ska fightas om vem som ska bli de nya mästarna och förhoppningsvis få känna denna härliga känsla som det innebär att vara allra bäst.
Man kommer tidigt på morgonen med matsäck, kaffe och kanske en öl. Inte att förglömma är den livsviktiga brassestolen, den är ett måste medan man väntar på att ens egna matcher ska börja. Man avnjuter sitt kaffe, myser lite med lagkompisarna och skapar den rätta stämningen som behövs och man vet att den kommer att infinna sig när som helst. Plötsligt är det dags.
Ut på planen och slå ett par bollar för att värma upp handen lite så att den inte svullnar och blir obrukbar, den ska trots allt hålla i två hela dagar. Nervositeten ligger i luften, man kan nästan ta på den, ingen vill visa allt för mycket nervositet för att kanske smitta av sig på de andra. Man lottar med det andra laget vem som börjar "inne" och "ute". Viktigt att få börja inne då man har en liten liten fördel om det skulle vara en jämn match som ska avgöras på de sista bollarna, vilket sker ganska ofta.
Lite småprat och skoj med motståndarna innan matchen drar igång hör spelet till.När väl matchen är igång så varken ser eller hör jag något som händer utanför planen, är allt för fokuserad och inne i matchen för att ta notis om vad som händer runt omkring mig. "Inhuggen" måste sitta nu, jag måste få en bra träff på bollen, vi måste vinna. Motståndarna man nyss skojade med är nu de värsta konkurrenterna och det är nästan spel på liv och död, vänligheten är som bortblåst. Innan matchen är avgjord har var och varannan spelare både i mitt lag och i motståndarnas skrubbsår på ben och armar efter att ha offrat sig i det torra och sönderbrända gräset för att nå en kanske hopplös boll.
Charmen med detta är att när matchen är slut så ärman lika bra kompisar med sina motståndare igen som innan matchen vare sig man har vunnit eller förlorat. (Om det inte inträffat något oväntat). Det är helt klart två av de allra bästa dagarna på hela året vare sig man vinner eller inte.
Det som kan tilläggas är att detta är en sport där ärlighet är en självklarhet, man gratulerar det lag som tar hem alltihopa och unnar dem segern då man vet vilken alldeles speciell känsla det är att vinna just Stångaspelen.