Irriterade, ointresserade och saknad av empati för äldreomsorgen
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Personalen hade kallat politiker, tjänstemän och allmänhet. Jag reagerade över hur okunniga, dåligt pålästa Inger Harlevi och Eva Nypelius var. Irriterade, ointresserade, saknad av empati för äldreomsorg. Motivering av Social- och Omsorgsnämnden för nerläggning i Hemse och flytt till Korpen var närhet till lasarettet. Det kändes för mig som rena rama 1800-talet! I nutid med samhällets snabba ambulanser och sjuktaxi är avståndet Hemse-lasarettet ingenting om någon brukare händelsevis skulle behöva akutvård igen. För övrigt är patienterna ju av läkare färdigbehandlade och utskrivna från las.
Avstånd kan man däremot påstå att det är för en gammal anhörig som från Sudret, som sträcker sig ända ner till Sundre, ska behöva åka till Korpen för att besöka sina nära och kära där. Jobbigt, dyrt, inte alla orkar. En del har kanske inte egen bil eller kan köra. Där i stan ska brukare, mestadels i den äldre generationen, rehabiliteras omgiven av idel obekanta, i veckor, ibland månader. Besök hemifrån blir därför sällan eller uteblir. Lusten och orken att knyta nya kontakter avtar med åren, särskilt när man är sjuk och/eller blir handikappad. Hur lätt tappar man då inte livsgnistan t.ex. efter en stroke.
På kortis i Hemse fick vi se en hemtrevlig avdelning. Personalen hade bl.a. på sin fritid ideellt målat och tapetserat matsalen med omtanke för hemtrevnad. Utanför och i direkt anslutning till denna matsal utan trösklar kom man ut i en paradisisk trädgård i lä med buskar, små träd och blomster, nu i höstens granna färger och belysta, många sittplatser för sol och skugga. Att ha möjlighet att lätt komma ut där alla dagar vid tjänlig väderlek är värdefullt, befrämjar snabbare tillfrisknande. Alla andra behov av insatser vid rehab finns också lättillgänglig i detta enplanshus. Förutom en engagerande personal finns sjukgymnaster, arbetsterapeut, läkare, sjuksköterskor, apotek, tandvård, hemtjänst, frisersalong, fotvård. Och en annan mycket väsentlig faktor i rehabilitering: närhet för anhöriga att hälsa på, att få umgås. Alla sudergutar har ärenden till Hemse: Sudermetropolen. Man har möjlighet hälsa på på kortis, där träffar man ofta också andra gamla bekanta för en uppiggande pratstund.
Känslan att efter en utskrivning från lasarettet få komma närmare hemmet för rehabilitering inger hopp och glädje, är ovärderlig för den mentala hälsan och snabbare tillfrisknande, syns tyvärr inte i konkreta pengar. Det ena ålderdomshemmet efter det andra har lagts ner: Forsagården, Ekängen och Göransgården. (inom parentes är framför allt det sista med sitt vackra läge och stilrena arkitektur oförlåtligt, den hade, om den politiska viljan funnits och med inte alltför kostnadskrävande insatser, kunnat byggas om till ca 30 funktionella platser i särskilt boende). Medellivslängden ökar ständigt, de äldre-äldre blir fler och fler - och skörare - på alla sätt. Jag är övertygad om att korttidsplatser, växelvård och trygghetsplatser i framtiden behövs både i Hemse, Visby och på norra Gotland om äldreomsorgen ska förbli human och värdig och för att vi ALLA ska våga åldras med trygghet och inte med bävan. Det är smärtsamt nog ändå att åldras. Vi är många som hoppas att den nya majoriteten är ädelmodig och river upp beslutet om nerläggning av kortis i Hemse. Det är ALDRIG för sent! Heder åt Bror Lindahl som var emot nedläggningen! I den nya regeringens valmanifest utlovades mer satsning i äldreomsorgen, utbyggnad med fler platser t.ex. i särskilt boende. På Gotland gör man tvärtom.
En politiker under denna kväll hyste farhågor att debatten skapade oro. Jag tror inte det. Annika Dunstrand överlämnade protestlistor om nedläggningen med över 3000 namn. De äldre kan känna att de har sudergutarnas stöd. Kanske var det politikerns egen oro över Nämndens felaktiga, ogenomtänkta beslut? I bakgrunden var kanske bekymmer över vad man ska använda de tömda lokalerna på Korpen till? Då var det enkelt och bekvämt att stoppa in sudergutar och nordergutar där efter lasarettsvården. Den tysta, utlämnade, förnöjsamma generationen som inte gör något väsen av sig. Som nu mot sin vilja tvingas finna sig i detta. Kan det t.ex. inte finnas behov av meningsfull dagverksamhet för Visbybor med omnejd där i stället?
Vänligen