Många har redan protesterat mot besparingarna inom kultur- och fritidsnämndens område, däribland företrädare för verksamheten - föräldrar, ungdomar, Röda korset och politiker i alliansen.
Beslutet rimmar från början illa med väl kända behov för ungdomar och föräldrar, för att inte tala om samtliga partiers viljeyttranden. Vilja och handling klarar inte alltid att förenas av partierna.
För tre år sedan deltog jag i ett seminarium under Almedalsveckan rörande kommunernas kostnader för barn och ungdom - högt prioriterade i gällande partiprogram och vallöften. Seminariet leddes av två nationalekonomer, vilka övertygande lade fram ekonomiska beräkningar, som underbyggde deras förslag om att införa så kallade sociala investeringar - i likhet med investeringar för byggnader, exempelvis arenor.
Satsningarna enligt budgeten skulle då nå andra resultat. Ekonomerna redovisade alla kostnader för de barn och ungdomar som kommit på glid som man inte upptäckte i tid och som behövde mer tid, stöd och resurser.
Dit hör framtida samhällskostnader, bland andra risk för kriminalitet och individens långvariga utanförskap. Massmedia är fulla av berättelser om ungdomar som inte fick rätta startmöjligheter, och dit hör bland annat ungdomsgårdar under pedagogisk och kompetent ledning.
Kan det vara dags att pröva möjligheten att genomföra sociala investeringar som framförallt under perioder av begränsad ekonomi borde gå före andra typer av investeringar (exempelvis arenor). Ungdomar saknar tillgång till vuxna i hemmet på grund av ett många gånger intensivt arbetsliv.
Framtiden får annars bära kostnaderna för uteblivna satsningar på barn och ungdom.