Inrikes- och utrikespolitik
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Neutralitetspolitiken var avsedd att ge oss medborgare känslan av att Sverige var ett mycket unikt land. Med en urstark ekonomi som var grunden till vårt förnämliga välfärdssystem. Basen för välståndet var - till skillnad från de krigshärjade länderna i Europa - att vi hade en sällsynt framgångsrik exportindustri. Men under -60 och -70 talen började utvecklingen spåra ur. Sverige har halkat ner på rankinglistorna över framgångsrika länder.
Alliansfriheten, som efterträdde neutralitetspolitiken, var en sorts anpassning till verkligheten. Den fick många att tro att Sverige fortfarande hade det bättre ställt än många andra länder i Europa. Så var det ej. Alliansfriheten kan ha bidragit till att svenska folket röstade nej till euron i september 2003. Men verkligheten var väl närmast att sossarna inte var eniga om fördelarna med euron. Valkampanjen blev sällsynt svag. Först talade ledande företrädare för s för anslutning. Sen vart det allt mer vacklande. Resultatet blev ett rungande nej till euron.
Framtiden? Svensk diplomati kommer nog att finna att såväl Frankrike som Tyskland rätt hänsynslöst kommer att "köra över" EU:s mindre medlemmar när det passar dem. Dessa länder tycks mena att EU:s regler om högsta tillåtna budgetunderskott inte gäller ledande stormakter.
Sverige bör därför vara klokt nog att se till att vi har ett verkligt gott bilateralt förhållande till USA i framtiden. Glöm inte att det är USA som under hela efterkrigstiden ytterst har garanterat Sveriges frihet och säkerhet. Med den tryggheten i ryggen har regeringens ledande företrädare - inte helt olika småländska frikyrkopredikanter - kunnat förkunna fördelarna med att stoppa konflikter och att bevara freden i världen.