På färjan efter en vecka i Almedalen.
Glad över att det inte finns synliga nazister på båten. Så tänker jag 2017. Efter en demokrativecka.
Almedalen har för mig och många andra handlat om öppenhet och möten. Möten med många som inte tycker som jag men som heller inte vill utplåna mig och andra.
När jag åker hem tänker jag inte på de debatter jag har haft. Jag tänker på de nazister som förpestade veckan.
Var har vi hamnat då?
I dag – söndag – möter jag nazister som delar ut sin tidning i gränderna. De ser nöjda ut. Självsäkra efter lyckade dagar då de har kunnat exponera sitt perverterade tankegods så öppet i Visby.
Nazister och högerextrema har sedan 1983 mördat 38 personer i Sverige.
De är inte vilken organsation som helst; de har ett tydligt mål; etnisk rensnig. De är farliga.
Frågan måste förstås ställas till Region Gotland, projektledaren för Almedalsveckan och polisen som gav det slutgiltiga tillståndet. Varför denna historielöshet? Varför detta ”Ja” till en organisation som så tydligt ställt sig helt utanför demokratin? Detta ”Ja” som har skrämt så många?
När nazisterna byggde upp sitt tält i torsdags valde de närmaste grannarna ;ICA, JAG och Amnesty att packa ihop sina tält som de hade haft. Många andra valde att åka hem redan på torsdagen.
Jag förstår dem. Varför skulle de stanna så nära en grupp våldsverkare som dessutom så tydligt vill utplåna många av oss.
Det var inget misstag som de som tog beslutet gjorde. Misstag är ett för svagt ord.
Det vittnar i stället om en bristande syn på säkerhet och en bristande kunskap om vilka nazisterna är. Vad de kommer ifrån. Vilka rötter de har. Deras terrorhandlingar.
Att tillåta en grupp som så tydligt förespåkar våld innebär förstås ett tydligt risktagande och att säkerheten kommer i kläm under en demokrativecka. Att många väljer att inte delta.
Vilka ska prioriteras i Almedalen? Flertalet som är demokrater eller en liten grupp nazister ? Som skrämmer och provocerar.