INSÄNDARE: I kärnkraftens spår

Nils Ronquist och Bror Lindahl gör i sitt svar på min insändare ett tappert försök att förklara hur argumenten mot kärnkraft inte håller. De hänvisar bland annat till FN:s SLUT-rapport om olyckan med kärnkraftverket i Ukraina 1986 och hittar där inte tillräckligt elände för att bli övertygad om kärnkraftens destruktiva potential. Om detta vill jag säga: det är inte slut än Förra veckan, 20 år efter Tjernobylkatastrofen, påmindes vi genom nyhetsrapporteringen vad det är frågan om. På SVT:s text-tv gick det att läsa att Tjernobylsmittade matvaror fortfarande utgör ett problem.
Under 2005 beslagtogs 830 kilo radioaktivt nedsmutsade varor på Moskvas marknadsplatser.
Lägg detta till alla cancerdrabbade människor, behövda evakueringar och övrig miljöförstöring och man får ett exempel på ett farligt energislag. Uran som är råvara till kärnkraften lider dessutom av samma problem som oljan: den kommer att ta slut inom överskådlig tid.
Bror och Nils visade sig från sin filosofiska sida när de argumenterade att även solen är en ändlig resurs. Att därmed vilja framställa ren vindkraft och solenergi som lika förkastliga som energi från kol, olja och uran kan bara tolkas som ett sista desperat mothugg. Nej till kärnkraft, ja till alternativen vind-, sol- och bioenergi samt effektivisering.

Insändare: I kärnkraftens spår