Hur uppnås jämställdhet i besparingstider?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det påstås att vi i dag tröstar våra barn på olika sätt då de gråter. Utifrån om det är en pojke eller en flicka som ska tröstas. Man har filmat och kollat upp saken. Det påstås också att vi höjer på ögonbrynen om en pojke kläs i rosa tröja och halsband. Men att vi inte reagerar då flickor bär pojkaktig outfit. Jaså. Då vet vi. Det anses att pojkar idag är såå begränsade av genus. Förtryckta helt enkelt. Begränsade av våra fördomar och föreställningar om hur man ska vara eller se ut utifrån om man är flicka eller pojke. Uppfattningen att vi är trångsynta och fördomsfulla sprids.
Att de flesta av oss är vanliga hygglosar med en rätt så välutvecklad vidsynthet och human människosyn beredda att korrigera och påminna varandra om vi ser brister eller fördomsfulla uttryck räcker inte för genusvetarna. De ser ett gigantiskt problem och vill mer än så. Men att kostas på utbildning för att sedan rationaliseras bort verkar både trist och slösaktigt. De som styr tycker kanske att de nu väljer bort det minst viktiga. Förödande säger genusfolket.