Region Gotlands nya kulturpolitik har fått sämsta möjliga start. Att vid nedläggningen av kultur- och fritidsförvaltningen öppna för en demokratisk process och i sista minuten stänga alla dörrar och hänvisa till business as usual är inte okej.
En dålig ekonomi kan inte rättfärdiga ojusta metoder. Det hade varit bättre att spela med öppna kort från början än att ge halva löften om att omorganisationen skulle ge kulturen en större frihet.
Som pappa har jag varit engagerad i både kulturen och idrotten. För mig är det en självklarhet att områdena kräver olika spetskompetenser.
Att se kulturen som en huvudsaklig fritidsaktivitet är en direkt förolämpning mot alla professionella kulturarbetare.
Kulturplanen som antogs förra året har flera utmärkta formuleringar där kulturen lyfts fram som något dynamiskt och expansivt med synergieffekter för alla Gotlands utvecklingsområden.
Regionstyrelsen borde ha läst kulturplanen högt för varandra innan de tog det ödesdigra beslutet den 31 augusti. Meit Fohlins försäkran om att beslutet kan ändras om det visar sig vara dåligt är inte helt övertygande och säkert inte lugnande för de medarbetare som blivit överkörda.
Tyvärr speglar regionstyrelsens agerande ett större nationellt ointresse för kulturen. Att regionen ger stöd till klustret av kulturarbetare i innerstan som vill betala marknadsmässiga hyror är inte särskilt djärvt utan mer ett alibi för själva nedläggningen.
Hur står det till med demokratin? Att känna sig delaktig är inte detsamma som att verkligen vara det. Som en professor uttryckte det i Uppdrags gransknings reportage om gängkriminalitet, samverkan är meningslöst om det inte finns något faktiskt innehåll.
Som lärare undervisar jag mina elever om begreppet skendemokrati. Tyvärr är företeelsen vanlig inte bara i diktaturer.