Hur då "djurplågeri"?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Eftersom jag själv är stor djurvän, och kanske särskilt hjärtnupen när det gäller kattor, tog jag först illa vid mig, men blev efterhand alltmer tankfull och lätt frågande.
Stugans djurvänliga ägare har alltså med hjälp av en anhörig skött tillsynen av den alltmer växande flocken av kattor. Egna såväl som tacksamma besökare, tillsammans över hundra, och matat dem två gånger per dag. Normalt blir också kattor i likhet med människor krassliga då och då och i behov av medicinska omsorger, vilket de rimligen fått vid behov, eftersom de tillkallade veterinärerna inte hittade några tecken på sjukdomar. Arma människor vad de måste ha slitit och samtidigt våndats inför tanken på den dag när de skulle tvingas resignera och acceptera att situationen var ohållbar, medvetna om det ruskiga alternativet.
Vi är några stycken som tar det väldigt hårt när vi av olika anledningar tvingas avbryta ett liv (ja, även för "bara" en katt), lite av oss själva dör varje gång. Aningen mindre ont kan det göra när anledningen till avlivningen är kattens plågsamma sjukdom.
Men enligt distriktsveterinären var kattorna varken undernärda eller sjuka, utan i bra skick, "stora kattor som haft det bra. Det var bara det att det var "lite väl många på samma ställe." Jaha. Detsamma kan kanske, också utan utvecklande förklaring, sägas om människor här och där, dock helst utan krav på massavlivning. Tydligen hade dock kvinnan brutit mot en lag som säger att den som vill ha tio kattor eller fler måste ha tillstånd av länsstyrelsen, och därmed slapp man motivera avlivningen ytterligare. Törs man gissa att det är fler än jag som hittills levat i okunnighet om den lagen?
Efter anmälan krävde alltså myndigheterna att kvinnan skulle kontakta veterinär och få djuren avlivade, och så skedde. Det måste ha varit en personlig tragedi för kvinnan och den anhörige, som jag inte förväntar mig att alla förstår djupet av, när de till slut tvingades inse att de nått gränsen för sin förmåga att vårda djuren. De har min stora medkänsla och så långt är jag med, men sedan blir det knepigare.
Flera personer som tidningen talat med förfasar sig över att ingen tidigare slagit larm, och på Djurens rätt på Gotland (som jag i övrigt högaktar för sina berömliga insatser) kallar man kvinnans verksamhet för ett "fruktansvärt djurplågeri." Här förstår jag inte riktigt, hur då djurplågeri? Dittills levde alltså djuren i all välmåga, de bofasta med daglig tillsyn och möjlighet att gå ut, och "strövarna" med möjlighet till vila, mat och omsorger vid sina självvalda besök. De besparades utan tvivel många umbäranden och mycket lidande. Så vari bestod det fruktansvärda djurplågeriet? Jag förstår det inte.
Händelsen kan få rättsligt efterspel, sägs det. Ja, tio kattor eller fler får man ju tydligen inte ha utan vidare och brott mot även mindre kända lagar beivras naturligtvis, någon ordning får det ju vara även på oss djurvänner, men om ett åtal kommer att omfatta även "djurplågeri" är det en obefogad och djupt orättvis spark mot den som redan ligger!