Jag har vid mina dagliga promenader lÀngs havet i Visby kÀnt en tilltagande oro för horisonten. Jag har observerat att de fartyg som passerar Gotland gör det lÀngs horisonten, precis dÀr himmel möter hav. Detta gÀller bÄde sydlig som nordlig trafik, och jag oroar mig för att horisonten tar allvarlig skada.
Under de senaste mÄnaderna har jag vid ett flertal tillfÀllen observerat att horisonten inte Àr sÄ knivskarp som den brukar. Himmel och hav har smÀlt ihop och har inte gÄtt att skilja Ät. BlÄsiga dagar har horisonten sett ojÀmn och uppkörd ut.
Men, trafiken fortsÀtter. Den som betraktar horisonten med kikare lÀr, som jag, fÄ en chock. Horisonten Àr riven och taggig, sönderkörd.
Jag som tidigare varit indifferent inför det sÄ kallade klimathotet har nu tÀnkt om och har förstÄtt betydelsen av klimathorisont.
Jag Àr krÀnkt och upprörd över att de som styr och de myndigheter som ansvarar för detta inte med skÀrpa, tydligare, ingjutit kunskap i ignoranta medborgare som jag sjÀlv.
Det Àr hög tid att allmÀnheten och sjöfarten uppmÀrksammas pÄ riskerna med att trafiken stÀndigt gÄr samma rutt. Det Àr tid att farlederna sprids över ett större omrÄde. Om inte riskerar vi inte bara de solnedgÄngar som Àr ett signum för Visby utan Àven hela horisontens form.