Hälsa på stig
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tanken fixerades vid platsen för dagen. En oas som för många är ett dagligt måste och för andra är likt en hållplats för gång med sittplats för eftertanke. Liknelse vid en uppladdningsplats för urladdade batterier där själen får ny kraft och kroppen ett nytt liv.
Man vandrar en stund längs stranden. Man andas en stund av den friska luften. Man njuter en stund av strandens närhet. Man sitter ens stund tagen av blickens vyer. Själen tankas. Kroppen tankas. Varma drycker dricks ur mugg. Kalla mackor äts ur låda. Kalla korvar som blir varma över eldens gula låga.
Medan själens batteri åter fylls och friska andetag fyller ens lungor så längtar man redan tillbaka där man går. Under min vandring möttes mången plirig blick och glada tillrop utbyttes med glimt i ögats vrå. Piggare och piggare kändes kroppen. Raskare och raskare gick tiden och mitt i allt somnade min ena arm in i en stickande dvala. Stickningarna i armen tilltog ju längre stegen bar och ju mer ryggsäckens remmar klämde de tunna trådar som förbinder armen med kroppens centra. Frågan ställdes, varför sova nu. Mitt i upplevelsen. Steglängden ökades och blicken vandrade av och an efter den optimala platsen för en paus.
Platsen väntade på mig precis runt hörnet. Utsikten för stunden var enorm. Gungandes på en gamlings avslagna ben satt jag där och insöp stunden medan armen så sakta började vakna till liv. Yrvaket vaknade armen så smått till liv igen och jag fann det för gott att fortsätta min nätta vandring såsom många andra före mig denna lediga dag.
Stavens taktfasta tickande närmade sig bakifrån. Tick-tick, tick-tick, tick-tick, tick-tick. Damens hurtiga steg överraskade mig en smula. Med svängande armar fram och tillbaka marscherade hon förbi mig i rask takt. Denna käcka dam. Mindes då jag själv somriga dagar tog det långa benet före det korta och kutade likt en jagad av sin egen skugga just på denna stig. Hälsans stig. Välkommen att stiga på.