Gotlandsmusiken - en skatt
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har lyssnat till, spelat i och periodvis lett storband sedan slutet av 1950-talet. Jag älskar storband: skriket av en leadtrumpet, mullret av en bastrombon och tenorsaxsolot, som kan lyfta allt till oanade musikaliska höjder. Jag har alltid haft stor respekt för storbandsmusiken på Gotland.
Ibland har jag trott att musikformen är på väg att dö ut. Vi fyrtiotalister dominerar både i publiken och på scenen. Så händer detta.
Det kommer en "vitamininjektion", som Eva Sjöstrand presenterade henne, och blåser liv i alltihop. LaGaylia Frazier, med stadiga rötter i soulen parat med en värme och professionalitet som det är få förunnat att ha, inspirerade musikanterna i storbandet till något vi sent ska glömma. "You gotta be more aggressive, guys!", sa hon. Och då visade dom sin allra bästa sida.
Jag hörde en gång en skådespelare berätta om publikkontakt: "Det har jag haft tre gånger på trettio år, och det var tur att jag var där då!" Jag håller med. Vi hade tur som gick till Säveskolans aula lördagen den 24 september 2005.
Vi har flera skatter på Gotland. Snälla Kulturrådet: rör inte Gotlandsmusiken!