Insändare: Ge lärarna frihet att undervisa

En lärare har lagt upp en noga genomtänkt plan för en lektion som han nu ska genomföra. Han går till klassen och börjar. Efter cirka tio minuter avbryts han av en elev som ställer en fråga som kanske hör till lektionens ämne, kanske berör något helt annat. Vad bör läraren göra?

Han bör omedelbart ta upp elevens fråga till diskussion och försöka besvara den efter bästa förmåga!

På det sättet fångar han upp elevernas uppmärksamhet just när den är som mest aktiv, detta kommer hela hans fortsatta undervisning till godo, låt vara att lärarens väl upplagda plan gick i papperskorgen. En dialog startas mellan läraren och klassen, och därigenom uppstår den mest fruktbara atmosfären för kunskapsinhämtning, där eleverna lär sig både av läraren och av sina kamrater.

I debatten om den svenska skolan saknar man synpunkter på hur elever inhämtar kunskap, speciellt i två fall.

För det första inhämtar människor effektivast ny kunskap genom en annan individ som är bärare av kunskapen.

Detta är uppenbart om man lyssnar på människor som berättar om vad de lärde sig i skolan – det handlar nästan alltid om kunskap som en lärare har förmedlat – och det bekräftas av populationsgenetikern Luigi Cavalli-Sforzas stora undersökning av den genetiska släktskapen mellan Europas folkstammar, vari han drar slutsatsen, att nya metoder inom exempelvis jordbruket överfördes genom individer som migrerade från en folkstam till en annan.

För det andra är den tid man kan kvarhålla uppmärksamheten på ett visst ämne begränsad. Den norske världsmästaren i schack, Magnus Carlsen, har sagt att han inte kan behålla uppmärksamheten på schackbrädet längre än en kvart, sedan vill tankarna flyga åt annat håll för att så småningom återvända till schackbrädet. En uppskattning är, att en normal elev förmår behålla uppmärksamheten på lektionens ämne i åtta minuter.

Både lärare och elever är mänskliga individer med särpräglade egenskaper, och i undervisningen måste läraren alltid ta vara på den föreliggande situationens unika möjligheter. Första mötet med en klass kan vara avgörande för den fortsatta undervisningen. Detta kan inte fångas in i ett pedagogiskt system, men det kräver av läraren kunskap i sitt ämne, och utvilad vigör när hon eller han går till sin lektion. John Hattie har vidare framhållit vikten av lärarens efterarbete efter dagens lektioner vilket måste ske på lärarens egna villkor: ”Varför lyckades jag här, varför misslyckades jag där?“