Gammal kärlek rostar aldrig
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den blöta, kolsvarta pälsen glänste ångande och kylde hennes lilla kropp. Darrande av kylan försökte hon krypa till värmen, till tackan, men hon motade bort henne. Så blev hon ett flasklamm.
När våren kom till Fårö, släpptes hon ut på betet. Synen av grönskande heden, den blåa himlen gjorde henne så lyckligt att hon sprang några snabba varv längst strängslet.
Andfådd stannade hon och såg sig omkring - och där stod han. Den ståtligaste baggen hon någonsin hade sett. Hans päls var ljus och blank och hornen böjde sig stiligt i en svag båge.
Under en lång stund stod bara de och betraktade varandra. Sedan blev de oskiljaktiga; den ståtliga, ljusa baggen och den graciösa, svarta tackan.
Under åren fick de många avkomna.
Med lammungarna omkring sig betade de igenom många soliga somrar. På höstarna blev de dock återigen ensamma år efter år.
Det var nu länge sedan de fick sin sista lammunge.
På ålderns höst har de bara varandra, men det är fortfarande lika ljuvligt varje vår att komma ut till heden som finns på en liten kulle.
Därifrån ser de långt åt alla håll. Om de riktigt sträcker på halsen, kan de se även kyrktornet i fjärran.
Deras bete är kargt och vindpinat och nästan alltid soldränkt.
Det finns en gammal, krogig tall på ena ändan där de kan hitta skugga på de riktigt varma dagarna eller ta skydd mot regnet.
Så betar de tillsammans, tryggt och lyckligt år efter år, dag efter dag.
Med tiden växte baggens horn till en fantastisk skapelse som skruvar sig likt en korkskruv. Hans päls dock inte är så ljus och blank längre men lång och tuvig och tackans svarta päls har blivit grå och yvig.
Tidens tand har gjort sitt, men det strävsamma gamla paret bryr sig inte. Det viktiga är för dem att de har varandra.
Du som besöker Fårö, och kör norrut, håll utkik till höger efter kyrkan.
Strax efter avtagsvägen till Mölnor kan Du se tackan och baggen lugnt betande eller ihopkrupna under trädet.
Gammal kärlek rostar aldrig.