Vårt förhållande till tiden är svårt att greppa, och vi kan egentligen inte tänka om den annat än i dess förflutna form. Vi kan mäta den i åldrande, men om framtiden, den tid vi förutsätter ska komma, vet vi ingenting säkert. Därför är det viktigt att vi rör oss försiktigt in i framtiden, smyger liksom baklänges, med uppmärksamhet på de sammanhang och ledtrådar vi kan hämta ur det förflutna, när vi drömmer om det kommande.
I det samhälle där vi lever, är reflektion och försiktighet svårt åsidosatta inslag. Här körs det på i full fart och blind tilltro till teknologi och vad som kallas "utveckling" och "framsteg". Den hållningen är förödande. I symbios med den rådande ekonomiska ordningen utgör det ett hot mot hela planetens existens.
I villfarelsen att ständig ekonomisk tillväxt är möjlig, och att rovdrift på naturtillgångar kan kompenseras med regler och innovationer, bortses ständigt från faktum, att oavsett vad vi tycker, tänker och önskar, så har den fysiska världen gränser och begränsningar, på alla nivåer. Dessutom är varje del av helheten sammanlänkad i ett komplext system, som gör att helheten alltid är större än summan av sina delar (emergens; att något som i det lilla mikroperspektivet ser enkelt ut, i det stora makroperspektivet visar sig vara komplext och svåröverskådligt). Vi kan alltså omöjligt förutse alla konsekvenser, över tid, av beslut tagna och handlingar utförda idag. Finns tveksamheter bör vi tänka till igen, och i vissa lägen faktiskt avstå från att handla.
I fallet med Nordkalk hotar de planerade ingreppen att föröda vattenförsörjning och djur- och naturliv för alltid. För all tid. Hur lång är den, all-tiden? Det kan vi inte med tanken greppa. Eller hur andra kommer att leva - eller inte leva - på den plats där vi lever nu.
Har vi skäl att vara solidariska med dessa kommande generationer? Har vi skäl att vara solidariska med träd, djur och växter, med jorden själv? Ja, absolut.
Hur är vi då det? Genom att erkänna och respektera sammanhang, komplexitet och oförutsägbarhet. Genom att acceptera att vi inte kan förutse eller förstå allt. Genom att bygga rättvisa ekonomier och hållbara sociala system.
Detta kräver en hel del kritiskt tänkande och ifrågasättande av rådande värderingar, normer och strukturer, men är fullt möjligt. Vi måste fatta beslut och handla som om vi faktiskt skulle leva i evighet, inte för att våra individuella små liv är eviga, men för att andra ska komma efter oss, och för att de då ska kunna ha någonting att leva i och av.
Det betyder kanske inte att vi alltid kommer att lyckas göra det rätta, men det betyder att vi avstår från att göra det som uppenbart är vettlöst, kortsiktigt och våldsamt. Att skövla skog och spränga enorma sår i unik och sårbar natur är våldsamma uttryck för just vettlöshet och kortsiktighet. Sådana beslut och handlingar är girighetens galenskap i fullt dagsljus. Den sorts beslut och handlingar som inte ger oss tid och framtid, utan endast slukar dem.