Samma dag som riksdagen godkände regeringens ekonomiska vårproposition skrev finansministern på DN debatt där svensk ekonomi framställs i ljusa toner.
Där sägs att finanspolitiken lagts om i åtstramande riktning vilket ministern verkar räkna sig tillgodo.
Men vad betyder det? För finansministern betyder det att underskott vänts till överskott utan ökade skatter vare sig på inkomster eller tillgångar.
Statsskulden har betalats ner. Ladorna har fyllts. Sett från ett enskilt hushålls perspektiv verkar det klokt.
Finns det då inga hakar eller kostnader? Och vad betyder detta med åtstramning i statens budget.
Staten är ju inget hushåll. Att strama åt penningpolitiken, att höja räntan är att ändra en siffra.
Men att strama åt på statens utgiftssida är något annat.
Statens utgifter sönderfaller i tusen anslag och poster och att strama åt betyder att skära i dessa. Anslagen har dock intressenter som kommer att märka av besparingen och reagera.
Alla myndigheter får varje år ett rationaliseringsavdrag på 2 procent utan minskade uppgifter.
Detta kan leda till följdeffekter som att Transportstyrelsen outsourcar sin dataverksamhet för att tjäna in lite kostnader.
Om man tittar i bilagorna till finansplanen som medföljde budgetpropositionen för 2018 så kan man se att skära på många ställen är precis vad finansministern gjort. En annan teknik är att inte alls räkna upp transfereringar typ garantipensioner, sjukkassa eller a-kassa i takt med inkomstutvecklingen i stort eller också mycket långsamt och litet.
Studiebidraget ska nu höjas med hela 200 kronor efter att ha legat still sedan 2006.
Tekniken innebär att beloppen blir snålare och snålare relativt mottagarnas utgifter. Det är stora grupper som berörs.
Ett ännu värre problem är att budgettekniken innebär att man sätter tak för olika utgiftsområden typ sjukkassa.
Taket gäller de samlade utgifterna för området. Men sjukförsäkringslagen ger regler för när man är berättigad till sjukkassa.
Det står inte i lagen om något övre tak för den samlade ersättningen till sjuka. Den konflikt som Försäkringskassans förre chef Begler råkade ut för berodde just på detta tak.
Det finns en kollision mellan den nya budgetlagens krav övre tak för alla utgifter och rättighetslagstiftningens löfte om assistans.
Det finns fler sådana kollisioner exempelvis LSS.
Här har finansministern genom de tak hon satt tjänat ihop rejält men skapat en politisk kostnad som kan avläsas i väljarbarometrar.