Fastlänningarnas egoistiska inställning förlorar alla på
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det var nog på den tiden som man "tog seden dit man kom".
Idag har ordet gäster och vänner bytts ut mot fastlänningar. Personer som köper sommarhus på Gotland till priser som den inhemska befolkningen bara kan drömma om. Dagens fastlänning är sällan engagerad i bygdens befolkning och överlevnad.
Det finns många exempel på fastlänningar som knappt har hunnit skriva på sitt nya huskontrakt förrän de börjar överklaga till exempel byns stolthet, det lilla året runt öppna bageriet.
- Tänk om det blir trafik utanför MITT hus.
Eller när bygdens son vill söka bygglov på föräldrarnas mark, han som måste bygga sitt hus, eftersom han inte har råd att köpa i konkurrens med fastlänningar.
-Nej, jag vill vara ensam på MIN strand. Inga fler hus här i närheten. Och tänk om det blir barn i den nya familjen. De skulle störa friden på MIN semester
Det blir raskt vi och de. Vi som bor här året om, och de som kommer på en kort semester och är livrädda för all förändring. Helst skulle fastlänningarna nog vilja att medeltiden levde kvar på Gotland. Så pittoreskt!
Det är klart förnedrande för oss året runt boende när fastlänningar som Stig Wikman menar att vi gotlänningar ska vara tacksamma för alla hans överklaganden som gör att stadsarkitektkontoret närmast brakar ihop av den extra arbetsbelastningen.
Den överbelastning som gör att bönderna som har krav på ligghallar inte får igenom dem, den överbelastning och inställning som gör att unga gotländska familjer inte kan bygga på landsbygden, samt de överklaganden av egoistiska skäl som är en direkt attack mot våra småskaliga arbetstillfällen.
Vem förlorar på denna nya fastländska egoistiska inställning? Det gör alla! Både vi som bor här året om och de som vill komma till en bebodd levande landsbygd på sin semester.
Det behövs en lagändring, så att den demokratiska rätten att överklaga inte kan missbrukas. Och det behövs en lagändring för att stoppa vissa individer som "roar sig" med att driva fler än ett överklagande mål åt gången.
Idag finns det tyvärr exempel på en person som driver över 20 olika mål på olika platser. Då har överklagandet utvecklats till en osmaklig lek där demokratin är satt ur spel.