Fåglar i poesin
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nåja, undantag gives. Till exempel i Christian Stannows "Anteckningar från stranden":
Sommaren cyklar förbi.
Storspoven glor, skärfläckan
vässar näbben, rödbenen
ryttlar
Tofsvipan vinglar mot söder.
Det gläder mig att Christians strand är så livligt befolkad.
I Fardume noterar jag detta år att Rördrommen tiger, att Horsgöken är någon annanstans. Storspov och Bläcku likaså. De energiska strandskatorna tog ingen sväng förbi Fardume. Det var länge sen kornknarr och nattskärra hördes här. Dock - örnen seglar förbi,
Tornseglaren kommer svepande med sommaren i släptåg. Den energiska näktergalen tar snåret i besittning.
Man kan liksom aldrig veta - flyttfåglarna bjuder ofta på överraskningar.
Annat med övervintrarna - de flockades som vanligt på fågelbordet denna snörika vinter - talgoxen, nötväckan, hackspetten, de stökiga nötskrikorna och alla de andra vännerna. Även sparvhöken slår sig ner på trädgårdsstolen. Och räven, en mager krake, försöker förgäves ta sig upp till ett mål på fågelfrön.
Men hur går det för fåglarna under Libanons cedrar? Finns det några cedrar kvar?