Under några korta dagar är jag i nationalparken Eifel. I kanten av Eifelbergen, det är vackra dalgångar och höga skogsklädda kullar. I turistinformation läser jag ”historiskt låg kolgruvorna i norr och stålproduktionen i söder” i detta område.
Det är spännande trakter, här har en stor del av Europas vapensmedjor stått, gång efter gång har samhällen manglats ner till grus och skrot i Tyskland, Frankrike och Belgien.
Efter senaste storkrig bestämde sig framsynta människor sig för att den som hade kontroll över elden (kolet) och den som hade kontroll över malmen, den kunde också stoppa kriget. Därför bildades Kol-och-Stålunionen som sedan blev EU – fredsprojektet som fortfarande visar att det fungerar.
De krig som ändå härjat i Europa har inte uppstått mellan medlemsländer. EU har ofta fått kritik för att man inte ”gjort något” i grannarnas oroshärdar men EU kan lika lite som till exempel Sverige gå in i ett annat land och styra. En förening är till för föreningsmedlemmarna och inte några andra.
Det finns en historielöshet i den svenska debatten som är farlig.
Vår förening EU har många brister men det ska åtgärdas demokratiskt inom organisationen – inte genom att förtala den eller genom utträde.
Sedan freden 1945 skulle det med den tidigare regelbundenheten inträffat två storkrig.
Vi skulle nu ha varit mitt inne i en återuppbyggnadsfas från samma elände som vi kan se i Mellanöstern, miljösnack, energiomställning och flyktingmottagande kunde vi bara glömma – det kan vara värt att tänka på, att genom kloka egna beslut, genom egna åtgärder och egen livsstil har vi undvikit mycket elände.