Entreprenörsanda och personalpolitik
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
På vårt senaste fullmäktigesammanträde fanns en interpellation om uthyrning av lokaler på Visby lasarett. Det gav inget resultat men ämnet vållade en stor debatt. Här kunde man klart skilja den socialistiska majoritetens vakthållning kring det gamla och den borgerliga oppositionens vilja till förnyelse och nytänkande.
I alla sammanhang inom kommunen talar man i stora ord om att personalen är den viktigaste resursen man har och att den måste man värna om. Det gäller alla nivåer. Men hur fungerar det egentligen i verkligheten? Låt mig ta exemplet med de outnyttjade utrymmena och hjälpmedlen på lasarettet. Här har vi ett objekt som förorsakar kommunen många ekonomiska bekymmer. Samtidigt finns på lasarettet personal med entreprenörs-anda som vill ta över och använda de lediga lokalerna. Det skulle ge kommunen ett välkommet tillskott i kassan. Jämsides därmed skulle många vårdbehövande medborgare kunna få en snabbare behandling. Makthavarnas motargument för att stoppa idén var att det skulle skapa en "gräddfil" och att personalen skulle bli "utbränd". I grunden tycker jag att det är ett krasst agerande mot ett mycket föredömligt initiativ från personalens sida.
Under några år har jag kunnat studera hur personalpolitik tillämpas i annan offentlig verksamhet som inte har kommunal anknytning. Med ledning av dessa erfarenheter vill jag försöka jämföra kommunens uppträdande som arbetsgivare med vad som förekommer i statliga nämnder och förvaltningar.
Det handlar inte om lönesättning eller var man befinner sig i hierarkin utan om trygghet, omtanke och uppskattning. De många till synes meningslösa omorganisationerna och den helt omotiverade småsnålheten har strypt mycket av kreativiteten bland kommunens anställda. Det har även smugit sig in en rädsla för att kritisera den pågående verksamheten på grund av oro för repressalier. Naturligtvis finns dessa problem även hos de statligt anställda men inte i samma omfattning. Särskilt uttalad är den kommunala "småsnålheten" och då tänker jag på bristen på uppmuntran och beröm för en god insats med mera.
Vid ett regimskifte finns ett stort utrymme för den kommande Alliansen att rätta till vad det gamla styret ställt till med. Personligen har jag den uppfattningen att man inom den privata sektorn tycks ha kommit betydligt längre än den offentliga när det gäller att ta vara på personalens kvalitéer genom att visa generositet och även använda den för en vidareutveckling av verksamheten.