Jag som andra läser och hör
många onyktra är ute och kör
och minns en gammal man,
som min sympati odelat vann.
Han var mycket gammal vorden
men alls ej tappade orden,
gifter sig ung och en dotter de får
och tror mot lycklig framtid går.
Han fortsatte att berätta
nu om hemskheter sanna,
han lade inget tillrätta
fast dem var långt ifrån granna.
Frun och barnet ihjälkörda blivit,
som djupa revor i honom rivit
och den som rattfull detta gjorde
köra bil förstås aldrig borde.
Han upplevde kvalfulla nätter,
sömnlösa nätter, fulla av kval,
som hemska spår i honom sätter
men han hade ej något val.
Mången natt - han där satt
han där bett - i sitt anletes svett
att en ursäkt av den skyldige få,
kanske då lättare skulle vidare gå.
En dag han får ett förlåtande svar
sen mår han lite bättre i sina dar
men frågar - varför någon så gör -
så brutalt oskyldigas liv förstör!