En lans för lantligheten
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vad menar jag då med lantlighet som kulturmiljö? Först måste jag förklara att det inte handlar om en motsättning mot de urbana miljöerna. Tvärtom behövs kulturerna i staden och på landet för att komplettera varandra. Att jag inte här drar en lans för stadskulturerna beror på att det inte behövs. De är inte hotade eller ifrågasatta. Vad som saknas är en rimlig balans mellan de två.
Med lantlighet menar jag inte någon traditionell sörgårdsidyll. Den tiden är inte bara svunnen - den var väl heller aldrig enbart idyllisk. Den var nog som så många andra miljöer en blandning av idyll och strapatser. Men tänk om vi kan bevara och förmedla det bästa ur de gamla tiderna i förening med det bästa ur den nya tiden?
Det jag nu försöker beskriva är den nya lantligheten. Den som håller på att växa fram i de bygder där omständigheterna är gynnsamma. Där infödda och inflyttade sockenbor tillsammans skapar något nytt genom ömsesidigt utbyte av erfarenheter, kunskaper och idéer. När öppenhet finns och vilja att samverka, kan mycket åstadkommas som vi inte kunde göra var och en för sig. Det är en mycket spännande process för oss som upplever den.
Jag säger oss, eftersom jag har förmånen att bo i en sådan socken. En vacker socken med rik och omväxlande natur: stränder, klintar, ängen, åkrar, skogar, fornminnen och en flik av en stor, utdikad myr. En socken med skola, affär, bibliotek, utökad kollektivtrafik, rikt och aktivt förenings-, kultur- och friluftsliv, ett mångsidigt och framgångsrikt företagande samt en växande skara barnfamiljer. En socken där barn och vuxna samverkar på olika intresseområden från idrott till kyrkosång. För att inte tala om vår teater, Jungfruspelet, där aktörer i alla åldrar från sju till sjuttio år medverkar - jämte alla de som svarar för kringaktiviteterna!
En socken där 160 nya bostadstomter planeras. En inflyttningssocken. Socknen heter Stenkyrka. Också känd under benämningen Lustkusten som den delar med grannsocknen Lummelunda.
Därför kändes det som ett aprilskämt i förtid när vår skola fanns med bland de nedläggningshotade. Vid närmare eftertanke inser jag att varken de tjänstemän som gjort utredningen eller de politiker som haft den som grund för sitt förslag rimligen kan känna till de sociala strukturerna i var och en av de 91 socknarna. Det måste vara vår, sockenbornas, uppgift att informera dem om detta. Politikerna har skjutit upp beslutet - schysst! Då har vi tid att visa vår verklighet. Den som inte så lätt låter sig fångas i utredningar.
Grupper av föräldrar är i dagarna engagerade i det arbetet. Jag har sett något av de aktiviteterna och är imponerad av den kreativitet och insiktsfullhet, inte minst i pedagogiska frågor, som utvecklas i samtalen här. Ett exempel är den insändare av Jerker Nilsson med flera som nyligen stod att läsa i lokalpressen, men det finns också mycket annat klokt opublicerat. Den diskussionen ser jag alltså ingen anledning att gå in på här. Mitt inlägg är avsett att infoga skolfrågan i ett vidare sammanhang.
En skola är inte ett isolerat elfenbenstorn. En skola är naturligt integrerad i sin omgivning. Varje skolbarn har ett liv utanför skolan. I hemmet, i bygden. En levande landsbygd är rimligen en barnvänlig miljö. Och skolvänlig! Det är till exempel ingen slump att fosterhemsplaceringar går från städer till landsbygd och inte i motsatt riktning. Av det följer självklart att jag helst skulle önska att varje socken hade skola, affär och allt det andra. Allt det som vi har här i vår socken och gärna litet till! Tyvärr är det bara en utopisk dröm. Vad som är möjligt i dag är att åtminstone de socknar som har goda förutsättningar att utvecklas får en chans att visa sin förmåga! Så kan vi förhoppningsvis bli en förebild för andra och en liten men viktig pusselbit i det framtidsbygge som jag kallar den nya lantligheten.