Insändare: Elevuppfostran till ett kritiskt tänkande

Det har talats mycket om att utveckla elevernas kritiska tänkande, utan att man gjort klart för sig hur det ska gå till.

Man tycks tro, att kritiskt tänkande uppstår som en mekanisk följd av elevens arbete med egna uppgifter. Är det så?

Kritiskt tänkande består i att man jämför och prövar varje nytt påstående mot det man redan vet och omvänt det man tror sig veta mot det nya påståendet.

Kritiskt tänkande är icke något som uppstår mekaniskt när man sysslar med egna, självvalda uppgifter, och det är heller icke något som uppstår mekaniskt vid kunskapsinhämtandet.

Kritiskt tänkande är något som kan utvecklas i samspel med kunskapshämtandet, men det är inte självklart att detta alltid sker.

Därtill fordras något mer. ”Les savants ne sont pas curieux” (”De lärda är inte nyfikna”) skrev Anatole France i Le Lys rouge (Den röda liljan).

Insikten om dessa sammanhang ger en annan bild än den gängse. Min fars mantra ”I go my own way” liksom min kunnige kristendomslärares, Henning Wijkmarks, frispråkighet bidrog till mitt eget kritiska tänkande.

Uppfostran till kritiskt tänkande sker bäst i samband med kunskapsinhämtning under lärares ledning.

Den bild av modern undervisning som ofta ses i tv, där eleverna plitar med sina egna uppgifter medan läraren går omkring för att ge varje elev sina två minuters lektionstid, är egentligen ett förskräckligt exempel på ineffektivitet.

Borde inte de andra eleverna höra vad läraren säger till en av dem? Vad gör eleverna medan de väntar på att få en anvisning av läraren?

Bör varje elev ges lika mycket av lärarens tid under en lektion?

Jag minns en gång när jag hade en svårt missbildad pojke i matematik.

En dag vände han sig till mig: ”Du, magistern. Jag förstår inte det här. Vill du vara snäll och förklara det för mig”.

Jag ställde mig framför honom och förklarade. Det tog ungefär fem minuter, och så sa pojken: ”Ja, nu förstår jag. Tack så mycket, magistern.”

Jag såg ut över klassen, denna livliga, litet ostyriga sjunde klass i enhetsskolan hade suttit knäpp tyst under de fem minuter som jag helt hade ägnat denne pojke.

Jag sände en beundrande tanke till den lärare som förut hade haft klassen och skapat en sådan anda, och jag känner mig säker på att eleverna lärde sig mer under dessa fem minuter än under lektionens övriga 35.

I klassundervisning med dialog mellan läraren och eleverna kan varje elev känna sig delaktig, och denna form är troligen en av de effektivaste för undervisning, och den gör uppfostran till kritiskt tänkande möjlig.