Angående eftervården för missbrukare.
Om eftervården fungerat tillfredsställande på Gotland, som Lena Lager och Hanna Westerén skriver i lördagens tidning, skulle vi inte dag efter dag, år efter år, se samma syn på Öster i Visby.
Samma missbrukande medmänniskor håller till där bland sina vänner, för de har inget annat liv.
Vill de ha det så? Skulle inte tro det!
De kan inget annat. Har aldrig lärt sig leva ett "normalt" vuxet socialt liv.
Efter åratal av missbruk kan man inte, efter några månader på behandlingshem, förväntas klara av ett "normalt" liv. Det är DÅ den verkliga kampen börjar. Inga vänner utanför missbrukskretsar. Kanske ingen familj kvar. Ensam! Rädd! Hur gör man? Hur lever man ett liv utan sprit och droger?
Här behövs massor, massor av hjälp och stöd. Och massor av chanser.
Jag jämför det med ett barn som ska lära sig gå. Klart att de ramlar ibland, men de får nya chanser tills de till slut kan stå på egna ben.
För en vuxen människa är det en mycket längre process än för det lilla barnet.
Det är där eftervården inte räcker till.
Det är därför scenen på "Öster" inte förändras.