Drömarbetsgivare och bra personalpolitik?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Har medicinkliniken och kommunen tagit sitt arbetsmiljöansvar?
Det undrar jag i mitt fall efter att ha jobbat i den jäktiga arbetsmiljön på hjärtavdelningen på Lasarettet i många år, där vi anställda påpekat stressproblemet till den före detta "första linjechefen" avdelningschefen, upprepade gånger, både enskilt, i grupp, muntligt, skriftligt och till slut gemensamt till sjukhusledningen och i media, helt utan lindrande effekt.
Till slut när min hälsa påverkades allvarligt så uppmärksammade jag "nästa linjechef" klinikchefen om problemet och cheferna beställde då tid för mig hos företagsläkaren, som konstaterade att jag inte mådde bra av arbetsmiljön på avdelningen, varför han sjukskrev mig.
Rehab-utredningen påvisade tydligt att arbetsmiljöproblem låg till grund för ohälsan och Försäkringskassan bedömde inte att de skulle bära det ekonomiska ansvaret för arbetsmiljöproblemet på arbetsplatsen. Vilket ju är både begripligt och rimligt, men det ledde till att jag blev helt utan försörjning under min sjukskrivning.
Det rör sig om cirka 18 000 kronor, alltså en struntsumma för kommunen, men i stort sett en hel månadslön för mig. Pengar som både jag själv och facket framgångslöst försökt få kommunen att utbetala som sjuklön till mig, men troligen så är kommunen livrädd för att statuera ett exempel som kan leda till ett ökat arbetsgivare - och arbetsmiljöansvar för dem, eller?
Åter tillbaka i tjänst så bemöttes jag av samma chefer samt av en vikarierande avdelningschef, allt annat än gott, trots att jag nyss varit sjuk! Med anledning av att jag deltagit i att offentliggöra arbetsmiljöproblemen i media, så bemöttes jag bryskt och ovänligt, skrämdes, hotades, trakasserades, lönediskriminerades och diskvalificerades, när jag sökte jobb. Hade det inte varit för ett fantastiskt livsavgörande stöd från bland annat Vårdförbundet, maken och många medarbetare så hade det kunnat sluta där.
Jag har uppmanats att polisanmäla denna sanslösa behandling, men det har jag varken haft intresse eller krafter till. Jag vill bara ha arbetsro och det har jag fått nu, med hjälp av en medmänsklig personalhandläggare, men det är klart att jag fortfarande går och är rädd och rejält omskakad. Vem skulle inte vara det efter det här? Dessutom är jag cirka 18 000 kronor fattigare. Är det bra personalpolitik det?
Fortfarande hoppfull om att få min väl förtjänta sjuklön... tack.
Good Luck Out There