Professorer lägger ner en aldrig sinande möda på att övertyga oss läsare om att ”den rasistiska apartheidstaten” Israel inte är en demokrati. Senast hade Staffan Bergström ett inlägg 13 oktober. Som belägg hänvisar han bland annat till 127 judiska och svenska kulturarbetare plus hundratusentals israeliska och i världen spridda protesterande.
Är det ett tecken på odemokrati att mängder av kritiska röster höjs mot den förda politiken? Jag trodde i min okunnighet att en öppen och högljudd debatt är ett grundläggande bevis på en fungerande demokrati.
Huvudargumentet är att de 20 procenten palestinier i Israel har fått sina medborgerliga rättigheter begränsade. Jag kommer osökt att tänka på vårt eget land där för närvarande all politisk energi läggs ner på att utestänga 18 procent av befolkningen från allt politiskt inflytande. Är då inte heller vi en demokrati?
Vart ska all denna intellektuella möda leda? Handelsbojkotter , ekonomiska sanktioner, brutna diplomatiska förbindelser, ständiga fördömanden, demonstrationer med mera? Jag vill erinra om att vi redan nu i praktiken har avbrutna diplomatiska förbindelser med Israel och att FN utfärdar fler resolutioner mot Israel än något annat land. Hur långt ska vi gå?
När man tittar på Israels närmaste grannar som har judehat i sin skolundervisning och Israels utplåning på agendan och inte är kända för demokrati och öppen debatt – och nu senast för den mördade saudiske journalisten – undrar jag varför så mycket energi läggs ner i Sverige på att kritisera just Israel? Hur stämmer det med allt tal om likabehandling och alla människors lika värde?
Krig medför orättvisor. Jag hade en bekant som fördrevs från Säkkijärvi i Karelen tillsamman med 500 000 landsmän. 12 miljoner tyskar fördrevs vid krigsslutet från sin hembygd och en halv miljon judar från arabvärldens stora städer. Miljontals hinduer och pakistanier tvingades till uppbrott samtidigt som de 600 000 palestinierna. Dessa palestinier har nu vuxit till 5 miljoner som till stor del bor i flyktingläger, styrs av extremister och försörjs av FN-bidrag.
Alla dåtidens flyktingar har motvilligt accepterat den hårda verkligheten utom just palestinierna.
De fördrivna runt om i världen som har gått vidare har skapat sig en bättre framtid än palestinierna, som sjunker allt djupare i elände. Varför ska vi stöda just deras destruktiva revanschpolitik?
Är deras lidande på något sätt större än de andra flyktingarnas, och så fall hur och varför?
Israel har ständigt inbjudit till fredsförhandlingar, inviter som lika ständigt avvisats.