Den dolda agendan i försvarsfrågan
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Inför försvarsbeslutet presenterade P 18-ledningen ett sjupunktsprogram, som för övrigt också presenterades i lokalpressen. Programmet innehöll mycket starka militära argument till varför regementet skulle ha en självklar plats i den framtida Försvarsmaktsorganisationen. Jag har under den försvarsdebatt som sedan har förts inte vid något tillfälle upplevt att dessa argument har motbevisats vare sig av militära eller politiska företrädare. Trots det har arbetet för att bibehålla P 18 inte lyckats, varför?
Enligt min uppfattning gavs svaret av kommunstyrelsens ordförande i GT den 23 december. Varför skulle den politiska ledningen helhjärtat och självuppoffrande arbeta för ett bibehållande av P 18 om en nedläggning skulle innebära att Gotlands kommun fick den största utvecklingsmöjligheten på 50 år?
Jag anser att gotlänningarna, försvarsanställda såväl som övriga nu har fått svar på de funderingar som vi har haft i ett antal frågor på vägen fram till beslutet att lägga ned P 18, nämligen:
- Varför Jan Lundgren inte personligen deltog vid den uppvaktning som Gotlands kommun gjorde hos försvarsministern för ett bibehållande av P 18. Han prioriterade istället ett möte med öar i Östersjöregionen, väl medveten om den politiska signaleffekt agerandet innebar.
- Varför inte kommunledningen var representerad i det debattprogram som sändes i TV 2 i början av december där politiska representanter från såväl Göteborg, Östersund och Arvidsjaur deltog.
- Varför Gotlands socialdemokratiska riksdagsledamöter inte röstade för en återremiss av Försvarsbeslutspropositionen så att P 18 kunde ha möjlighet att komma upp i ett förnyat avvägningsarbete.
Jan Lundgren skriver också att han har all respekt för det sorgearbete som de försvarsanställda nu måste gå igenom. För min del har det tidigare inte varit tal om något större sorgearbete, jag har haft fullt förtroende för den politiska processen och de främsta företrädare som är valda, att de med all kraft skulle arbeta för P 18. Om sedan detta trots allt inte skulle ha lyckats, hade jag accepterat det demokratiska beslutet.
När de dolda motiven nu kommer fram, ?största möjligheten för Visby på 50 år? startar mitt sorgearbete, sorg främst över sveket från Gotlands förtroendevalda!
Gotlänningar,vi måste hjälpas åt att komma ihåg detta fram till valet 2006.