Nu både finns och inte finns min bastukompis. Jag kallade honom Seigsarn. Han hette Hilding Sigsarve. Såg honom i fredags i tomrummet i luften på Hemsebadet. Under pensionärernas timme, som inte heller finns längre. Där fanns han, i omklädningsrummet, i duschen, i bastun. Såg honom klappa kakel i storbassängen.
Vi snackade med varandra om språk i alla dess skepnader där vi stod i varmbassängen. Gutamålets släktskap med språken i vårt närområde under gångna sekler ägnade vi vår uppmärksamhet åt. Mycket annat får bli vår gemensamma hemlighet. Känslan av att någon finns, blir än starkare stunderna efter deras död blivit mig bekant.
Flera i min nära omgivning är döda. Min starka känsla av att de lever blev intensiv strax efter min vetskap om att de är döda...
Så! Mina döda finns inte, men finns ändå i min värld. Påverkar mig.