Sveriges jägarkår börjar maska med inbetalningarna för det statliga jaktkortet. Det är inte av snålhet eftersom kostnaden (300 kronor) är marginell i förhållande till allt annat som kostar i samband med jakt.
Avgiften som infördes 1938 och årligen inbringar nästan 90 miljoner till Naturvårdsveket var säkert en god tanke från starten. Att användas till att främja viltvård eller andra liknande ändamål.
Hur blev det i verkligheten?
Ur Naturvårdsvekets svarta hål den så kallade Viltvårdsfonden lyfter de själva 18 miljoner till att bland annat köpa in vargar från utlandet och att skydda, flytta runt och bevaka dessa dygnet om.
Något som helt klart står i konflikt med jägarens intresse, som jägaren dessutom ska finansiera. Är det då konstigt att jägarna vägrar att betala jaktkort?
Får Naturvårdsveket som de vill så kommer framöver jaktvårdsavgiften att påföras alla som har licens på ett jaktvapen. Jagar man inte så finns inget behov av jaktvapen och då kommer farbror blå och hämtar bössan. Ett utstuderat bra sätt att få in mera pengar till vargkarusellen.
De båda Jägarförbunden får dela på knappt 60 miljoner. Det räcker inte till förbundens löner och hyror så där får jägarkåren tillföra ytterligare medel.
Men pengarna till viltvården då? Han som skrev paragrafen i 1938 års jaktlagstiftning hette Herman Göring (känd tysk jägare med mera) och han är ju död så han klagar väl inte.
Vill du ordna med praktisk viltvård så får du betala själv, helt enkelt. 300 kronor räcker till två säckar rådjurspellets.