Under sommaren har insändare om byggandet på Gotland duggat tätt. Samtidigt som de här diskussionerna rasar bor jag i ett tomt världsarv. Lägenheter, hus och lokaler ekar öde den absoluta majoriteten av året.
De så kallade ”sommargotlänningarna” använder dem som fritidshus, eller kanske bara för uthyrning under de lukrativa veckorna i juli. Vill man hyra en bostad här är man förvisad till de fruktansvärda tiomånaderskontrakten – varsågod att flytta in i augusti och ut i juni, oavsett om du är gammal, student eller barnfamilj.
Resultatet? Bostadsbrist och otrygga villkor för gotlänningarna, minskade skatteintäkter för kommunen och en delvis död innerstad.
I Norge har de haft samma problem, och har löst det genom boplikt.
Den innebär att om man äger en bostad så måste man själv (om det är personlig boplikt) eller någon annan (opersonlig boplikt) bo där året om. Inga bostäder tillåts stå tomma av lag.
Och det tycker jag att vi ska införa i Visby. Att alla som äger hus eller lägenheter där, måste se till att någon bor i dem, året om, på rättsäkra grunder.
Gotland är en tillväxtkommun, och vi behöver få hit folk.
Så, alla ni som kallar er ”vinterfastlänningar”, sitter på bostäder i Visby och menar att Gotland ligger så nära hjärtat; flytta hit permanent (ni är så välkomna!), hyr ut ert hus eller lägenhet i första hand, året om på rättssäkra villkor till någon som faktiskt behöver den eller sälj den till någon som planerar betala skatt här, ha sina barn i skola här, handla i affären här oavsett om det är juli eller februari.
Boplikten slår många flugor i en smäll – vi får en levande innerstad som blomstrar, med mer arbetskraft, större skatteintäkter och ser till att de rättsosäkra uthyrningarna som nu är så utbredda äntligen får ett slut.