INSÄNDARE: Brottsplats Ojnareskogen

Nu har det alltså hänt. Sprängningarna har börjat i Ojnareskogen, ett världsunikt skogbevuxet alvar med häpnadsväckande varierad natur av närmast sakral skönhet. Nordkalk har tills vidare avgått med segern i tvisten och entusiastiskt påbörjat provbrytningen. Den visar inte helt oväntat att kalken är högklassig och man behöver inte vara clairvoyant för att inse att detta bara är första steget i den planerade och mera omfattande ödeläggelsen: en 170 hektar vid och 32 meter djup krater. Det är en tragedi - och då inte enbart för den långa rad av utrotningshotade arter som förekommer inom området. Det är inte bara gaffelfibblan som stått hindrande i vägen för arbetstillfällen och framåtskridande, som det emellanåt har framställts när man överseende satt nördstämpeln på dem som protesterat mot brytningen. Verkligheten är att här skövlas ett unikt naturområde med ett ömtåligt ekosystem som troligen få anar vidden av. Vådan av att spela rysk roulett med grundvattnet i ett område med sprickfylld kalkberggrund kan vi bara be om att få slippa erfara.
Historien slutar inte med oss och omfattande ingrepp i miljön får konsekvenser för kommande generationer. Oenigheten om den utvidgade kalkbrytningen handlar till syvende och sist om inställningen till naturen. Om marken är en resurs att förbruka för försörjning på kort sikt, där skogen bedömts vara "av ringa eller inget ekonomiskt värde" och där andra värden negligeras trots att naturromantiker varit till besvär när de ställt sig i vägen för arbetstillfällen och ekonomiskt tillväxt - för jag antar att företaget går med vinst? Eller om området är till låns och skall ärvas av våra barn och barnbarn och generationerna efter dem. Vilket blir vårt eftermäle när vi nu konsumerar deras arv för att rädda något hundratal arbetstillfällen i uppskattningsvis 20-25 år? Om kalken bibehåller sitt marknadsvärde vill säga, teknikens vägar är förunderliga. Brottsplatsen är en ruskig syn och som man kan befara bara början på något långt värre. Åsynen skär i hjärtat. Ojnareskogen borde anständigtvis ha lämnats vidare i gott skick och inte som ett krigshärjat område.
Gotlänningar är rikskända för att handskas varsamt med naturen, men Nordkalks konsekvensbeskrivning, friställningar av samtliga anställda (110 personer enligt PRV -05, kanske några fler i dag?) som enda alternativ till skövling av Ojnareskogen, hade naturligtvis avsedd effekt i en region med redan pressat sysselsättningsläge. Jag förstår innerligt väl de anställdas oro, men blev uppgiften om uppsägning av hela personalstyrkan någonsin granskad eller över huvud taget ifrågasatt, eller togs den bara ad notam? Och om den nu visade sig korrekt - förekom det över huvud taget några seriösa tankar på alternativa arbetstillfällen? Man kan ju nämna Flextronics och P18 som exempel på att man på Gotland tidigare inte stått handfallna inför betydligt större problem. Men nu är det som det är och ödeläggelsen är i full gång, och det är omöjligt att "gilla läget".
Nordkalks lugnande besked att "det är fullt möjligt i dag att återställa ett exploaterat område" får en att inse att ord kan ha vitt skilda innebörder för olika personer. Hur man tänker sig att ur en krater återställa utplånad natur som genom århundraden utvecklats till ett komplext och ömtåligt ekologiskt system och näst intill orörd vildmark, skulle vara intressant att veta. Motorsportbanor och laguner i all ära, eller kanske rentav nyplanteringar, men att kalla detta "återställa" är magstarkt. Det krävs mer än så för att dölja ett brott.

Insändare: Brottsplats Ojnareskogen