Bra med flera olika alternativ
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ni frågar om vi lever i skilda världar. Ja, på många sätt gör vi nog det. Och att vi ser på saker och ting olika beror naturligtvis på att vi kommer ifrån olika ideologiska grunder i oss själva. Vi tänker och prioriterar olika. Inte minst då när det kommer till det här med barn och barnomsorg.
Ni skriver att ni är övertygade om att de flesta föräldrar vill kunna förena yrkes- och familjeliv. De flesta. Jag antar att ni utgår från er själva, så det hade varit rakare att skriva såhär: Vi utgår från det vi själva vill (och sedan fortsättningen på meningen). Här uppstår det första problemet. De flesta. De flesta är ju inte alla. Nej, just det. För det finns ju de som vill göra annorlunda.
När det kommer till era möjligheter att kombinera jobb och familj, så är det ju precis den modellen som råder i samhället. Eller hur? Det är på detta sätt vi har det, och det är så vi alla förväntas leva. Och att det finns de som vill ha det så är helt okej och i sin ordning. Det är alldeles utmärkt, tycker jag, att människor som vill ha sina barn i barnomsorgen får möjlighet att ha det. Jag stöttar den möjligheten. Dilemmat är att jag inte själv vill ha det så. Jag önskar föräldralön. För dem som vill ha det istället. Som ett alternativ bland flera.
Alla vuxna medborgare betalar skatt. Varje barnomsorgsplats subventioneras med över hundratusen skattekronor per barn och år. Av dessa pengar får de föräldrar som vill välja andra vägar än den konventionella barnomsorgen ingenting. Och det är förstås detta många har reagerat på. För det är ju inget rättvist system.
Det är alldeles utmärkt att ni uppskattar er barnomsorgspersonal. Jag är övertygad om att de gör ett bra jobb. De tvingar inte in barnen i några mallar, skriver ni. Saken är ju den att det är själva regelverket kring barnomsorgen som är mallen. Det här handlar inte om personalen, om de enskilda individerna, det handlar om systemet som sådant. För dem som inte håller med om att systemet är ett bra system, som vill något annorlunda för sina barn, skapar regelverket problem.
Vad Nacka-modellen beträffar är det ju så, vilket jag nämnt i tidigare insändare, att denna modell uppstått sådan den nu ser ut på grund av att detta sätt var det enda på vilket man kunde möjliggöra ekonomisk ersättning till hemmaföräldrar. Naturligtvis är inte barn något företag, jag tror inte att någon människa överhuvudtaget tänker så. Och ja, barnen behöver sin mamma och pappa. Det tycker jag också, det är därför jag förespråkar föräldralön.
Personligen anser jag inte att pedagogik i grunden är någonting man kan lära sig utifrån. Visst, man kan lära sig alla möjliga idéer och sätt att tänka, som är bra och utvecklande, men om de sedan fungerar i praktiken är en hel annan sak. Verklig pedagogik kommer ur varje människa som är öppen, närvarande och lugnt förankrad i sitt innersta och i nuet. De mest pedagogiska människor jag träffat har inte haft någon specifik utbildning på pappret, men en gedigen livskunskap, stort tålamod och stor kärlek. Med detta vill jag ha sagt att barns pedagogiska utveckling definitivt kan vara lika god i hemmiljö som någon annanstans.
Jag vill också säga er att långt ifrån alla som står bakom idén om föräldralön röstar borgerligt, vi är många som har helt andra värderingar i avgörande frågor. Själv är jag mycket engagerad i miljö- och rättvisefrågor, och detta avspeglar sig förstås i mitt sätt att betrakta politiken. Jag nämner detta eftersom debatten kring barnomsorgen ofta polariseras till att handla om höger mot vänster. Men det är en väldigt grov förenkling, och vi finns, vi som inte alls känner oss bekväma med den. I min värld har ingenting någonsin kunnat reduceras till partipolitik, jag upplever tillvaron som mycket mer komplex och mångfacetterad än så.
Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva på temat, men det här får räcka för nu. Slutligen, om det verkligen är som ni skriver, att ni respekterar olika uppfattningar, så prova att tänka i era så kallade meningsmotståndares banor. Kanske finner ni då något, som i förlängningen gör att ni inte behöver uppfatta debattklimatet som så hårt, som ni anser det vara. Kanske mjuknar det när man lyssnar, och när man inte önskar omvända någon till sin egen uppfattning, utan ser att det är helt okej med olika alternativ? Att det finns utrymme för alla.
Med vänliga hälsningar