Bättre förr&
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tillgången på läsk, läs flytande socker, är oändligt mycket större nuförtiden än vad vi medelålders minns att det var på vår tid. Att få välja sort i glasflaska ur läskback till fest med sugrör var nåt extra. Nu handlas 1,5 liters-flaskor i tid och otid. Hinkas veckan runt i stort sett. Barnfetman grundas som i en liten ask.
Dyr Bamsetandkräm inhandlas till mångas badrum men fluortanterna gör nu comeback i skolorna ändå. Karies brer ut sig som om själva borstningen glömts bort.
I skolan kallas krisgruppen in vid minsta incident. Att ett barn råkar få en borr i fingret på slöjden eller skolbussen glider i diket på ishal väg utan att någon skadas kroppsligt kan vara skäl nog. Undrar vad för slags trumma det slås på då något verkligt farligt och otäckt sker.
Om ett barn anses för argt eller våldsamt anmäls det till polisen. De vuxna i skolan visar därmed att de inte har kontroll och befogenheter att fixa sånt själva.
Kroppsliga aktiviteter för barn är numer nästan uteslutande schemalagda av vuxna. Att spontant träffas ute och spela brännboll eller Burken finns knappt. De som inte är intresserade av någon särskild sport rör sig därför inte tillräckligt.
Alla barn älskar inte att tävla. Men många gör det. Barnen vet vilket fotbollslag som är på topp. Som man kan vara lite nervös för att möta. Ända från början när de spelar Sockenligan i 6-7-årsåldern. Vuxna i idrottsrörelsen har på något sätt, antagligen av ideologiska skäl drivit tesen att tävlande inte är nyttigt. Åtminstone inte för de yngsta aspiranterna. Det heter därför "sammandrag" istället för seriespel i fotboll för barn under 11, typ. Det kanske känns bättre för de vuxna som hittat på´t. Barnen vet förstås ändå att de tävlar på något sätt. I ponnysporten diskuterades något liknande för några år sedan. De näst minsta, B-ponnyerna och deras små ryttare skulle inte få tävla om barnet inte fyllt 10. Det röstades som tur var ner. Fortfarande är det så att de som inte vill ju slipper. De som vill vara med lär sig i med och motgång. Fiffigt, precis som livet självt oftast ter sig.
Kineserna har gått ännu längre. Dragkamper avbryts på skolgården i samma ögonblick det står klart att ett av lagen håller på att besegra det andra. Troligtvis av rättviseskäl. Så långt har vi inte nått, bara nästan.
I våra skolor delas inte betyg ut förrän i 8:an. Man skall inte jämföras eller vägas och mätas med såna instrument. Ingen är sämre. Alla kan. Alla duger. Speglar knappast verkligheten i vuxenvärlden men barnen skall omhuldas i bomull så länge det bara går.
Sen blir de äldre, en bit in i tonåren och trots att många av oss har fjolårsversionen av TV 4:as förnedringssatsning Idol i färskt minne, finns det ungdomar som frivilligt anmält sig och deltar. För att dras i smutsen och fullständigt skåpas ut av en grånande vuxenpanel! Inför en stor publik. Hade det behovet varit mindre ifall de tidigt fått lära sig att inte alla kan tralla eller att några är bättre på en del saker, andra på annat!