När vi kom till Gotland fick jag föräldrapenning men utan någon SGI blir det inte mycket pengar i månaden. Nu klagar jag inte på min lott i livet utan är nöjd och glad men jag anser ändå att systemet är orättvist.
I det gamla ofta förskönade bondesamhället var det inte lika tydligt, kvinnan skötte hemmet men kunde också sälja tjänster som sömnad och tvätt, mannens arbete var inte heller lika pengabaserat utan mycket gick direkt till hushållet.
Det var tydligt att båda parter behövdes. Nu förespråkar jag inte en återgång till statar- och torparsverige men efterkrigsgenerationerna har genom sin välfärdspolitik skapat en orättvisa mellan de som väljer att lönearbeta och de som väljer att vara hemma med barn och hem. Kristdemokraterna har länge förespråkat ett vårdnadsbidrag och regering och kommun har nu lovat att detta ska införas. Det räcker egentligen inte men det är en bra bit på väg.
Vårdnadsbidraget ska inte ställas i motsats till daghem och förskola, inte heller ska det ses som en återgång till ett könsdiskriminerande samhälle utan som ett instrument för de barnfamiljer som vill forma sina egna liv och bestämma själva över sina barn. Mina barn går idag i förskolan eftersom jag vill att de ska lära sig ordentlig svenska, det är vår verklighet.
Poängen är att politiker inte kan förutse allas verklighet utan ska istället skapa förutsättningar som möjliggör lösningar för alla.
Liksom föräldrapenningen blir vårdnadsbidraget vad man som förälder gör det till, könsjämställdhet skapas inte av politiker utan vid det berömda köksbordet och på arbetsplatser, i vardagen mellan män och kvinnor. Vårdnadsbidraget kallas ibland för en kvinnofälla, men det är i själva verket vår nuvarande barnomsorgspolitik som är en föräldrafälla.
Vi måste våga ge människor friheten att forma sin vardag och vårdnadsbidraget är ett litet steg på vägen dit.