Barn i ekonomisk utsatthet
Foto: Tommy Söderlund
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I rapporten talar man om två begrepp "ekonomisk utsatthet" och "barnfattigdom". Några har på olika sätt reagerat negativt på artikeln som berättar hur många barn som är fattiga på Gotland.
Jag kan förstå den reaktionen. När man hör ordet fattigdom så går ju ofta tanken till länder som Somalia, Angola eller Sudan. Till barn som inte får äta sig mätta och som kanske inte ens har ett hem.
Och det är klart det är en helt annan fattigdom vi pratar om där.
Personligen vill jag helst använda begreppet ekonomiskt utsatthet när vi pratar om svenska förhållanden.
Vad den här rapporten vill belysa är att visa på hur olika levnadsvillkoren kan vara för barn i vårt land. Mellan kommuner och mellan stadsdelar i de större städerna. Även mellan olika grupper i samhället.
Studien pekar särskilt på två grupper där siffrorna ligger högt för ekonomisk utsatthet. Det är barn till ensamstående föräldrar och barn med föräldrar med utländsk bakgrund.
Många barn har det naturligtvis bra med en ensamstående förälder. Men studien visar att andelen barn i ekonomisk utsatthet är 21.8 procent i hushåll med ensamstående förälder, medan motsvarande siffra är 3,1 procent i hushåll med sammanboende föräldrar.
Studien visar också att siffrorna blivit något bättre sedan förra studien, men att klyftorna blivit större mellan dem som har en bra ekonomisk situation och de som lever i ekonomisk utsatthet. Många hushåll har helt enkelt inga ekonomiska marginaler.
Familjer som lever i ekonomisk utsatthet kan hamna i besvärliga situationer.
Ett exempel är om barnen behöver glasögon. Glasögon kan kosta flera tusen kronor. Barn behöver ju också byta glasögon flera gånger under uppväxten. Här i Gotlands kommun får endast barn som är under åtta år sina glasögon subventionerade med 600 kronor. Det är fortfarande en stor utgift och kanske en omöjlig utgift för familjer med dålig ekonomi.
För barn över åtta år finns inga subventioner. Subventionen var mycket generösare tidigare och omfattade också barn högre upp i åldrarna.
Många föräldrar tvingas nu vända sig till biståndsorganisationer, stipendiefonder och socialen för att få råd att skaffa glasögon till sina barn.
Många har en spärr för att be om hjälp och kommer då i en svår situation. Rädda Barnen anser inte att någon ska behöva söka socialbidrag för något så självklart som glasögon.
En skolsköterska på Gotland bekräftar svårigheterna. Barn som hon undersökt och sett att de behöver glasögon har hon sedan skickat vidare till optiker.
Trots flera påtryckningar har barnen inte kommit iväg till optiker och skaffat sig glasögon och skolsköterskan misstänker att anledningen är familjens ekonomiska situation.
Varför gör då Rädda Barnen studier om barns ekonomiska utsatthet?
Vi arbetar för barns rättigheter både i Sverige och ute i världen. Med dessa studier kan vi se när förhållanden förändras, vilket kan vara en väckarklocka för våra politiker att arbeta för en rättvisare fördelningspolitik.
Den svenska skollagen säger att skolan ska vara avgiftsfri och att endast enstaka och obetydliga avgifter får förekomma. Men detta är en tolkningsfråga.
I en del skolor har relativt höga utgifter tagits ut för skolresor. Det innebär att en del elever inte kan åka med och jag har hört talas om barn som anmälts sig sjuka för att de skäms att tala om hur det verkligen är.
För att undvika sådana situationer anser Rädda Barnen att skolan ska hållas helt avgiftsfri.
Inget barn ska behöva hamna utanför för att föräldrarna inte har råd. Det handlar ytterst om alla barns lika rättigheter.
Och naturligtvis är det så, som några kritiker framhållit, att det allra viktigaste för våra barn är föräldrars och andra vuxnas engagemang, kärlek och tid för sina barn.