I sitt installationstal gjorde Juholt ett stort nummer av begreppet barnfattigdom. Han menade att problemet blivit allt värre. Men barn har väl alltid varit fattiga i betydelsen saknande förmögenhet.
Huvudsaken har ju varit att en eller två föräldrar kunnat försörja familjen och gett barnen kärlek och omtanke. Det har varit barnens rikedom.
Inte förrän jag var i fjortonårsåldern kunde jag lägga undan en slant på banken i samband med skogsarbete under 40-talet. Det gav mig möjlighet att köpa en 25-öres Sportchoklad och "En rolig halvtimme", en rödfärgad liten tidning för 15 öre. I övrigt satsade jag på en liten påse halvöres kola, när jag ville festa. När jag under en skidtur fick en tvåkrona av en snäll beredskapssoldat, kände jag mig förmögen.
Nej, jag kände mig aldrig fattig och jag tror att det gällde för mina kompisar också. Begreppet barnfattigdom behövs inte, saknar täckning och är i stället en övertalningsdefinition. Det är naturligtvis föräldrarna som lever under olika villkor med skillnader i inkomst och förmögenhet. Jag tror att oppositionen bakvägen vill utjämna dessa skillnader genom en kraftigare progressiv beskattning, något i stil med 70-talet. Ve den som satsat på en lång utbildning och ett ansvarskrävande yrke!
Rädda Barnen har hakat på den här kampanjen mot barnfattigdom. Hoppas att de begränsar sig till barnens rättigheter inom alla områden! Där finns mycket att bevaka.