Almedalsveckans grundare var den tidigare utbildningsministern Olof Palme (S) som höll ett tal från ett lastbilsflak. Sedan dess har fler partier, myndigheter, organisationer och företag anslutit sig. Antalet evenemang har ökat kraftfullt sedan 2001, från knappt 50 till nu uppemot 3 700 evenemang under en vecka. De flesta aktiviteterna sker från måndagen till torsdagen.
Riksdagspartierna står nu endast för 1,8 procent av samtliga evenemang. Företag för 22,7 procent och intresseorganisationer för 20,3 procent. Resterande arrangörer är stat, kommun, landsting, massmedier, fackliga organisationer och näringslivsorgan.
Det stora intresset har även inneburit att vanligt folk har pressats ut av proffstyckare och myndigheter. Boendekostnaderna har även skjutit i höjden. Du kan hyra en lägenhet för uppemot 8 000 kronor för en vecka, men det finns även exempel på veckohyror som överstiger 20 000 kronor. Helt galet! Frågan är om någon som betalt från sin egna plånbok hade tyckt att det var värt pengarna? Jag tror inte det!
Almedalsveckan har onekligen förlorat sitt ursprungliga syfte och det är ytterst tveksamt om kommuner och statliga myndigheter kan räkna hem sitt deltagande. Enligt en undersökning som gjordes i fjol lägger myndigheter cirka 25 miljoner kronor under en vecka för att vara på plats. Det anser jag vara ett enormt slöseri med skattemedel, för att träffa samma människor som man alltid träffar. Förhoppningsvis kommer nog Almedalsveckan att gräva sin egen grav, ersättas av något bättre, då det är ljusår ifrån ursprungsidén – att vara en mötesplats mellan väljare och valda.