Jag föddes döv, mina föräldrar (och storasyster) är hörande. Chock är nog det bästa känsla som man kan beskriva när de fick veta att jag är döv. Det är föreståligt då allt är nytt för dem; de kunde inte teckenspråk eller hur man ”skulle ta hand om ett dövt barn”. Men för dem var det en självklar sak att lära sig teckenspråk för att de skulle kunna kommunicera med mig fullt då jag varken hör eller pratar. Sagt och gjort, de två lärde sig teckenspråk och de blev insatta i dövvärlden mer och mer för varje dag som gick, det pågår ännu. Jag är dem evigt tacksam att de valde att lära sig teckenspråk och inte lyssna så mycket på folk runtom dem som sade/ tyckte olika saker.
Vår kommunikation i dag sker obehindrat. Jag har fått kännedom att det finns föräldrar här på Gotland som tycker att ”teckenspråk behövs inte” för deras barn ”kan höra och prata lite, det funkar bra”. Det är en farlig väg att gå, välj en långsiktig väg – något som garanterar din och ditt barns kommunikation. Som Brita Bergman, Sveriges första teckenspråks professor sade en gång: ”jag har aldrig träffat föräldrar som ångrat sig att de lärde sig teckenspråk”. Inte jag heller som har undervisat teckenspråk i flera år, har undervisat föräldrar som tackat mig:”jag kan nu berätta en saga för mitt barn!”.
Vare sig om barnet har små eller stora hörselnedsättning och ha Cochlea implantat (CI) eller inte, så är teckenspråk alltid bra att kunna, det hämmar INTE talutveckling utan tvärtom! Jag har mött personer som inte fått teckenspråk tidigt, de är besvikna över att inte ha fått teckenspråk tidigt då de hade haft det svårt i skolan och kommunikationen med föräldrarna är inte problemfri. Jag är teckenspråkslärare via TUFF (Teckenspråksutbildning för föräldrar) i Stockholm men är bosatt och undervisar teckenspråk här på Gotland – ni är välkomna att kontakta mig på Facebook där jag finns under mitt namn.