En morgon i november månad
känns som från paradis lånad,
varmt och stilla, ej minsta fläkt,
ingen tycks ha vinden väckt.
Är Alla helgons dag och beger
oss till kyrkogården där vi ser
många sina käraste gravar ansar,
smyckar med ljus och kransar.
Vid en grav en flicka tårar fäller,
henne känner och frågan ställer
varför hon med våta kinder står,
allt våtare för varje fallen tår.
Av henne får på frågan svar,
i hjärtinfarkt förlorat sin far
och ingen i tid tog initiativ
som kunnat rädda hans liv.
På trottoaren helt nära sitt hem
han låg och flera gick förbi,
tyckte det inte angick dem,
ville inte lägga sig i.
För sent fick hjälp med ambulans
fast då ännu kvar i livet fanns
så för henne på inte minsta vis
känns dagen som något paradis.