Inför besluten hur servicenivån på Gotland ska se ut åker ett femtontal företrädare för regionen ut till folket. Två möten har hållits på Storsudret.
Mötena inleds med prognoser om framtiden. I korthet kommer kostnaderna öka, landsbygdens befolkning bli äldre, Visby växer och andelen unga där ökar, ”folk vill vara där utbildning, arbete och bostäder finns”.
Redan nu kostar det mesta på Gotland för mycket.
Värst är och förblir det i ytterområdena – Storsudret, Fårösund/Fårö och Östergarnslandet.
Det är tungt för Regionen. Man har att ”bygga Gotland som ska hålla ihop” Man måste spara, man vill ha hjälp, få veta vad vi på landet behöver, vad vi kan göra.
Lovvärt kan man tycka, men här finns några hakar.
Nog vet väl regionen redan vad vi vill?
Inledningen utmålar en svart framtid som resultat av en oundviklig utveckling. Regin är satt inför frågestunden.
Själv försöker jag i första hand få svar på en viktig fråga:
Om vi nu ser, och länge sett vartåt det barkar (prognoserna) och detta står i strid med de mål ni anger (hela Gotland ska leva och hålla ihop), med vilken arsenal av verktyg ska regionen försöka styra utvecklingen i riktning mot de uppsatta målen?
Politikernas svar blir: Vi har att möta den förestående utvecklingen. Det är den verklighet vi har att förhålla oss till.
Dialogen sinar. Min föreställning att politikens syften bland annat är att styra utvecklingen mot angivna mål vinner inget gehör. Utvecklingen ses som ett självgående lok man bara har att kroka på under mandatperioden. En grundhållning som gör konsulternas dyra slogans och partiprogrammen till skådebröd för folket.
Det finns också funderingar kring språkbruket. Vi har fått ett ställe i Burgsvik dit vi kan gå för att slippa åka fem mil för provtagningar. Utmärkt tycker vi – men Trygghetspunkt?
Vår trygghetspunkt på Storsudret heter Räddningstjänsten. De som fram tills nu kommit vid bränder och svåra olyckor, vid traumatiska situationer när man sitter med en anhörig man tror ska dö och väntar på hjälp utan att veta om eller när den kommer. Situationer som är svåra att ta till sig sett ur ett Visbyperspektiv där man har flera vårdcentraler, stationerad ambulans och ett lasarett inom räckhåll.
Själv uppskattar jag att regionen bjuder in till dialog, men handen på hjärtat – nog vet ni sen länge vad vi behöver?
För några år sen marscherade flera tusen till Visby för att tala om det.
Vi hade i måndags velat se planer för en tydligare styrning mot att hela Gotland ska kunna leva. Det är ni som har resurserna och verktygen.